Det blev ingenting skrivet i dag, men jag har ändå kommit en bit tankemässigt. Råden i föregående inlägg har jag beslutat att försöka följa själv, och jag har också insett något annat. Det viktigaste är att få skelettet klart, själva bokstommen. Oavsett hur dåligt jag tycker att det blir så är det viktigast av allt, för hellre ett dåligt resultat än ingenting alls. I alla fall på det här stadiet.
Således ska jag sätta igång att skriva som bara den, och trycka undan den förbaskade kritikern. Kanske är det lättare sagt än gjort, men bara jag lyckas komma tillbaka in i vanan och disciplinen kan jag åstadkomma mycket (skräp); det vet jag sedan tidigare. Jag kan producera, bara jag ger mig den på det. Och allt som kommer ut är inte dåligt.
Därför funderar jag också på att sätta upp en deadline. För att få saker gjorda. Press som inte ger stress, utan kampvilja. Vilja att åstadkomma, och våga se till att få resultat.
Vad vore en vettig deadline, blir då nästa fråga. Dit har jag inte kommit än. Det tål att kluras på. Men återigen: skelettet först. Det rådet har jag läst på åtskilliga ställen, på andra skrivarbloggar till exempel. Nu har jag äntligen insett vikten av det...
Fram med skelettet ur garderoben! Det finns säkert ett skelett där redan. Det är precis som med den andra symboliken: stenen.
Man har en sten som egentligen är den vackraste kristall. Det enda man behöver göra är att hacka loss allt skräp runtikring. Den sagolika kristallen finns där redan, inunder, blänker och glittrar, och bara väntar på att få komma fram i solskenet och lysa klarare än någonsin en sol.
*sjunger* Jag tror hon har det!
SvaraRaderaDon't think -- just do it, eh?
Själv pressade jag mig att skriva på det sättet du beskriver, genom att betrakta tiden efter klockan nio varje kväll som min arbetstid. Ingen TV, med andra ord: jag skulle bara skriva, tills jag inte orkade mer den kvällen. Och så skulle det vara varje kväll (utom lördagar, för då tog jag ledigt). Jag gör fortfarande såhär, men numera utan press, utan för att jag vill och för att det blivit en vana :-)
Precis, just do it, and make no fuss about it...
SvaraRaderaJa, hårda tag tills jag lyder. Lite som Pippi Långstrump när hon ska lägga sig att sova. Lyder jag inte första gången säger jag till en gång till och på skarpen, eller hur hon uttrycker det.
Det retliga i kråksången är att jag en gång hade kommit till just den där disciplinerade vanan, men har fallit ur den och nu famlar jag runt i djupt vatten.
Men det är bara att fortsätta att försöka. Skillnaden nu är ju som du säger att göra det utan att tänka. För även om jag hade disciplin hade jag förra ggn inte kommit förbi "kritiker-analyserar-allt-medan-hon-skriver"-stadiet.
Den här gången ska det går bättre!
Förresten, har en fråga: hur länge håller du på, från nio till...? Nuförtiden alltså..? Har du ngt tak, tidsmässigt eller sidmässigt eller ordmässigt?
SvaraRadera