Per Nilsson: EXTRA. En morgon stod hon bara där. Januari.

Hade jag läst den här boken för några år sedan hade nog inte haft lika mycket att klaga på som när jag nu läste den. ”EXTRA” är samlingsnamnet på en serie, där ”En morgon stod hon bara där. Januari.” är första boken. De andra böckerna följer månaderna, har tilläggsnamnet februari, mars, april och så vidare.

Jag kommer dock inte att läsa någon mer bok i den här serien.

Jag har läst böcker av Per Nilsson tidigare. Någonstans inom mig har jag ett minne av en mycket bra läsupplevelse med en av hans böcker. Den bok jag tänker på är "Korpens sång", en ungdomsroman som han gav ut 1994.

Bland hans andra böcker har jag läst ”Ja må han le... Va?”, ”Baklängeslivet”, ”Anarkai”, ”Du & Du & Du” och ”Mellan vakna och somna”. Samtliga böcker från hans tidigaste år som författare. Ganska många ändå, lästa under nittiotalet (då jag var mindre kritisk), vilket också gör att jag har suddiga minnen av dessa böcker.

Ändå. Det gjorde nog att jag hade förväntningar på den här boken. Jag blev besviken. Den här boken är visserligen skriven för en något yngre målgrupp, men det kan man inte skylla på egentligen, för det finns många böcker skrivna för mellanstadieåldern som är riktigt bra. Så den ursäkten håller inte. Därför måste jag nog ändå såga den här boken.

För det första är den tråkig. Förutsägbar.

Det enda intressanta är mysteriet ”vem är flickan”. Vad/vem hon är räknar man ut redan när den första fjädern faller. Det är inte många sidor in som det händer. Resten är bara ett ”har jag rätt eller har jag rätt?”. Och slutet blir ”jaha, jag hade rätt”.

Eftersom det enda riktigt intressanta i hela boken är flickan, faller boken platt. Det är diskbänksrealism för barn, med omnämnande av välling och smulor, som om det skulle göra allting mer autentiskt. Och det kanske ger en känsla av vardagsrealism. Men. Det räcker inte.

Huvudpersonen är inte tillräckligt intressant och första person-perspektivet utnyttjas inte över huvud taget. Och det är här jag tror att jag för några år sedan hade uppskattat boken mer och inte hakat upp mig på detta.

Just nu skriver jag själv en bok ut första persons-perspektiv och det gör mig mer medveten om hur det perspektivet utnyttjas (eller inte utnyttjas) av författaren. Dessutom läste jag i slutet av förra året en underbar bok som verkligen utnyttjade första person-perspektivet och det var ”Bränd jord” av Elieshi Lema. Visserligen är det en vuxenbok, som därför kanske inte är direkt jämförbar, men det är ett perfekt exempel på hur man kan göra mer av första persons-perspektiv. Den boken läste man och tänkte ”den här boken kan inte vara skriven ur något annat perspektiv”. Ska man använda ”jag-form” är det så det ska vara.

Med ”En morgon stod hon bara där. Januari”, skulle man kunna byta ut alla ”jag” mot ”han” och boken skulle i övrigt inte behöva ändras på över huvud taget.

Ett exempel:

När man skriver första person behöver man inte skriva ”tänkte jag”, för läsaren inser redan att jagpersonen tänker, i och med att hela boken är skriven ur ”jags” perspektiv. Frasen ”kände jag” behövs inte heller. Man vet att det är huvudpersonen som tänker och känner. Man skulle kunna stryka så många partier och göra den här boken bättre. Åtminstone på det viset.

En annan sak jag retade mig på när jag läste var att Per Nilsson inte litade på läsaren, inte trodde att läsaren var beläst eller intelligent nog, att antingen redan veta om eller själv kunna utnyttja möjligheten, som dagens ungdomar kan, att snabbt kolla upp ett namn de inte känner igen, på Internet. Google i både dator och telefon numera gör ju att barn kan få reda på information snabbt, om de bara vill och är nyfikna nog. Men det tror inte Per Nilsson på.

Därför tilltalar huvudpersonen/jagpersonen plötsligt läsaren: ”Du kanske inte vet vem Marlon Brando var? En filmstjärna som var helt enormt snygg och bra, enligt farmor.”

Där faller trovärdigheten. På ytterligare ett par ställen tilltalas läsaren, men inte alls ofta nog att det ska vara motiverat. Illusionen om att jagpersonen verkligen berättar faller helt. I exemplet ovan, där är det en vuxen författare som säger till läsaren/barnet: ”Jag litar inte på att du förstår mig”, och inte huvudpersonen i boken som talar.

Jag vågar nog inte läsa om ”Korpens sång” eller någon annan av hans böcker, med risk för att bli besviken. Det räckte med den här boken. I fortsättningen ska jag hålla mig till bättre barn-/ungdomsbokförfattare. Diskbänkrealism är inte min grej, oavsett om där finns ett litet övernaturligt inslag (som i mina ögon blir det enda intressanta i hela boken) eller inte.

Sammanfattningsvis får den här boken betyg 2 av 5.

Tillägg: Den här boken är en av böckerna jag läst för "Läs ett år"-utmaningen som Västmanländskan anordnat. Häng gärna med!