Ny HP med Vista

Beklagligt nog fick jag den nya datorn redan på onsdagen, på onsdag eftermiddag närmare bestämt.

Beklagansvärt? Egentligen var det helt underbart! Jag behövde inte stå ut mer än söndag, måndag, tisdag och halva onsdagen utan dator (jobb och biblioteksbesök undantagen). Det kändes lite snörpligt eftersom jag stålsatt mig: ”ingen dator förrän på torsdag eller fredag”.

Ni vet precis hur mycket jag klagat och svurit över min gamla dator, så att ha en ny dator är en otrolig befrielse! Jag fick den som sagt på onsdagseftermiddagen och under kvällen fick jag hjälp med att installera och komma igång med den nya datorn. Under torsdagen fortsatte jag att på egen hand installera program och dylikt. På fredagen ägnade vi några timmar åt att förgäves försöka få igång den gamla hårddisken och se vad som egentligen var felet med den gamla datorn. Jag vet inte säkert än, men det verkar som om videokortet, grafikkortet, pajat, och inte själva moderkortet eller – tack och lov – hårddisken.

Ett råd: gör backup – och gör det innan datorn går sönder. Jag har tillgång till en ”familjeserver” och bränner dessutom backuper på cd-/dvd-skivor, tyvärr med ojämna mellanrum, men nu när datorn dog var det länge sedan jag sist gjorde backup alls. Jag har en skiva från 26 januari, så allting jag samlat på mig av musik, bilder och skrivet sedan dess och fram till nu i lördags är borta. OM jag inte får igång gamla hårddisken! Det återstår fortfarande att se… *hoppas, hoppas, hoppas*

Och i backup-rådet: glöm inte Internetbiten. Det grämer i alla fall mig att jag hastigt och olustigt blivit av med alla mina bokmärken i Mozilla Firefox. För det var verkligen många! En ovärderlig skattkista, om ni frågar mig!

Hursomhelst är den nya datorn underbar! Den var billig också. Vem som än vill köpa ny dator snabbt och billigt, beställ på Dustin och samkör med lokalbutik. Mina föräldrar var snälla nog att hämta upp datorn på DataCorner (lokal butik i Västerås) och leverera den till mig (tack så mycket!), eftersom jag inte har någon bil!

Jag köpte en HP: HP PAVILION A6305 AMD 5000+ 2GB/360 DVDRW VHP. Den finns att beskåda här.

Den är riktigt billig, 3 192 kronor, ett hett tips för er som vill ha ny, snabb dator, med Vista Home Premium installerat (exklusive skärm). Jag gillar Vista, trots att jag var skeptisk innan efter allt jag hört om det… Men det är väldigt tilltalande utseendemässigt och smidigt att arbeta med.

Med ny dator fick jag dessutom tillfälle till nystart. Med andra ord hade jag perfekt tillfälle att städa och sortera i saker och ting – alla mina bilder, allt skrivet osv. – som jag förde över från dvd/cd till datorn. Detta pysslade jag med i helgen. Och äntligen har jag ordentligt med plats! Nu kanske jag kan ha hela min musikskatt i datorn och ändå ha plats över – men bara kanske!

Utan dator

Som ett paket på posten kom med påsken datorkrångel. Omedelbara och slutgiltiga.

Först frös allting och jag kunde inte ens se muspekaren längre. Jag startade om datorn med den där trevliga lilla snabbknappen som man inte ska missbruka (ska inte, men gör gärna)… Men datorn startades inte om. Fläkten gick igång, javisst, men mer än så hände inte. Åtskilliga gånger med sladdutdrag däremellan försökte jag, men jag fick snabbt inse att datorn var död.

Begravning och svarta kläder, orgelmusik och blomsterkvastar.

Nej, nej, så blev det inte. Jag tog mig inte tiden att sörja datorn, bara lite tandagnisslan och självömkande gråt över att jag inte kunde fixa någonting själv, och sedan fick jag hjälp med att beställa en ny dator. Den nya, ungdomligt friska datorn med betydligt större minne, med betydligt fler finesser, och betydligt mer hälsosam, frisk och kry, anländer förhoppningsvis i slutet av veckan, och då ska jag (återigen med hjälp) installera en massa och få igång nya datorn, mitt hopp om framtiden.

I mellantiden sitter jag som på nålar, eller i alla fall sitter jag på andra ställen än på datorstolen. Förunderligt hur man inser att datorn slukat tid… Utan dator har jag plötsligt massor med tid till annat.

Först flydde jag till teven, men sedan insåg jag att jag inte längre vill ha tidsslukare.

Redan i söndags då jag först blev av med gamla usla datorn (jag beklagar mig inte) målade jag akvarell, målade akryl, läste ut en bok och började i en annan, samt såg på åtminstone en film.
Så gick långhelgen, med betydligt mindre datortid än vad jag förväntat mig (och önskat mig). Och nu sitter jag på lunchrasten och dreglar över en dator som faktiskt fungerar. Nej, jag ska inte jobba övertid…

I Julia Camerons bok har jag nu kommit fram till veckan där det är läsförbud. Jag har redan brutit mot det förbudet. Under påskhelgen har jag läst åtminstone tre böcker (om mumintrollen av Tove Jansson). I morse avslutade jag Pappan och havet. Men om jag har läsförbud under resten av veckan blir det tillsammans med mitt ofrivilliga datorförbud plötsligt jättemassa tid att göra annat. Tar jag bort teven blir det ännu mer.

Ska jag låtsas att teven också gått sönder?

Glad Påsk!

My Life Without Me

Jag har just sett klart en spansk-kanadensisk film: My Life Without Me. Med Sarah Polley i huvudrollen (som barn känd från den högst rekommendabla kanadensiska tv-serien Road to Avonlea).

Filmen var som en bok på det vis en bok går in på djupet i de små detaljerna. Det var verkligen en film om det lilla i livet, och allt det stora mitt i det lilla.

Kontrasterna.

Regnet. Döden. Livet.

Se den.

Hur mycket boknörd är du?

Tack Sama för kul test! Jag är nöjd med mitt resultat. Runt tusen böcker hemma, och massvis med olästa, plus att jag jämt lånar böcker på bibblan jag inte hinner läsa men lånar om och lånar om, borde ge något sådant här i resultat. Tilläggas kan att nuförtiden hinner jag inte läsa ut dem, men medan jag var barn var det inga problem med att sträckläsa femtio böcker på en månad.

Subarashii! Underbart! Fantastiskt! Wonderful! Excellent!

I dag, 19/3 2008, släpper Miyavi sin nya skiva -THIS IZ THE JAPANESE KABUKI ROCK- men det är inte det enda!

I samband med denna sin nya skiva gör han en europaturné och på den turnén ska han besöka Sverige! Jisses, vad glad jag blev när jag läste det! Självklart måste jag gå på konserten!

Jag fick informationen från New Nippon Shop, via deras nyhetsmail (anmäl dig en bit ned på sidan till vänster).

Den första juli i år, på Tyrol i närheten av Gröna Lund i Stockholm kommer konserten att äga rum, med insläpp kl. 19:30. En biljett kostar 340 kronor och kan beställas från Ticnet från och med den 14 april. Jag ska definitivt dit! Är det någon som vill hänga med?

Är du osäker, kolla in hans musik på Youtube eller beställ skivor på svenska New Nippon Shop.

(Som en parentes kan tilläggas att Miyavi utseendemässig (och gärna röstmässigt också förresten) är den som fått ge inspiration till Maximilians vän Ace, så kolla in video nummer ett nedan för snygga ”inzoomningar” av t.ex. ansiktet. Första låten, både låten i sig och videon visuellt, är riktigt vacker, dessutom!)

Här är två videor:

Miyavi – Hi no Hikari sae Todokanai Kono Basho de – PV (2008)

Miyavi – Sakihokoru Hana no Yo ni -Neo Visualism- – PV (2007)

Hur hittar man dit?

Jag slog upp en sida på måfå i The Right to Write och läste.

Aha, tänkte jag, så det är därför jag varit så lättirriterad och humörsvängande de senaste månaderna.

November med NaNoWriMo körde i och för sig slut på mig också, men jag har alltid haft längtan kvar efter att skriva. Citatet som fick mig att säga aha i The Right to Write var nämligen följande:

Over the long term, writing is a lot like marathon running and, just as a runner suffers withdrawal when unable to run for a day or two, so, too, does a working writer miss his writing work. A certain amount of writing, like a certain amount of miles, keeps the artistic athlete happy and fit. Without this regular regime, tensions build up. Irritability sets in. Life becomes somehow far less hospitable. A good writing day rights this again.

Jag känner igen mig i det där, ja i hela den sidan och i hela det kapitlet (som heter Loneliness). Det är verkligen vad som fått mig att gå omkring och svära och grymta gällande allt möjligt annat. Visst, kanske det inte är riktigt så enkelspårigt – många andra delar av livet spelar ju in. MEN det slår verkligen an i mig – och nu, ju mer jag skriver, desto bättre kommer jag att må. Det får mig att dansa inombords!

I dag har jag gjort några diktförsök på svenska och engelska. Jag har skrivit tio minuters flödesskrivning (Freewriting), och jag har skrivit en ljudövning: jag skrev helt enkelt ner alla de hörselintryck jag hade som en övning i sinnesanvändning i prosatext.

Dessutom har jag skrivit på Tusenskönan, men oj, vilket motstånd där fortfarande finns. Jag skrev i nio minuter, och sedan blev det stopp och jag tog tre minuters paus innan jag satte igång igen, skrev fyra minuter och så stopp igen. Fem minuters paus, och sedan två minuters skrivande. Därefter ytterligare två minuters paus och slutligen tre minuters skrivande. Hackigt som bara den, både innehållsligt och tidsmässigt. Men jag skrev på boken! Och mer än på länge, även om det gick långsamt.

Så jag upprepar igen: jag skrev på boken!

Fast jag kan ju inte låta bli att tänka: är det bara jag som pressar fram saker? Kanske är det inte alls så det ska vara? Jag vill lyssna på Maximilian och låta honom berätta, inte tvinga fram hans berättelse genom mig själv, om ni förstår hur jag menar.

Julia Cameron beskriver det så fint, att det är att lyssna, man lyssnar och historien ges till en, snarare än tvärtom. Så vill jag att det ska vara. Hur hittar man dit?

Texter som föder andra texter

Utan att ha planerat det eller ens tänkt på det, inser jag nu, när jag ser tillbaka på de senaste dagarna av skrivande att jag gjort övningen ”Freewriting” varje dag, en övning som finns i Beth Baruch Joselows Writing Without the Muse. Ett svenskt namn på samma övning skulle vara ”Flödesskrivning”. Jag skriver om vad som än kommer upp i mitt huvud under tio minuter. Det är mycket givande igångsättarövning. Dessutom är det skönt att ”skriva av sig”.

En annan sak som fungerar bra för mig när jag fastnat men ändå vill skriva, skriva någonting, vad det än är, är att skriva till musik, en övning som också finns i ovannämnda bok. Jag hade glömt hur ”lätt” det är, och hur givande.

Efter att ha diskuterat musik med en bekant, kom jag att tänka på Kate Bush och hennes skiva Hounds of Love. Den är verkligen en igångtriggare för mig; man kan associera vilt och fritt till hennes låtar medan man lyssnar – speciellt om man inte läser om hennes texter eller vad de egentligen refererar till, utan använder sin egna, högst personliga fantasi ihop med texterna.

Det finns en del artister och grupper som har underbara texter. Och säkert många fler än vad jag känner till!

Andra artister/grupper som inspirerat mig till noveller och dikter är bland annat Rush och Jethro Tull. Rush är ett kanadensiskt rockband bestående av tre av världens bästa musiker som hållit på sedan 1968 och still going strong! Det ni! De har dessutom väldigt djup i sina texter (ovanligt nog skrivna av trummisen i bandet). Wikipediasidan jag länkat till ovan innehåller dessutom några låtar om man vill lyssna och inte orkar hitta till Youtube.

Jethro Tull är ett brittiskt rockband, och deras texter är ofta hela – och mycket fantasifulla – berättelser. Som författare är det bara att sno hej vilt och göra om till sina egna, högst personliga, skapelser.

Ingenting är nytt, eller allt är nytt, och alla influeras och inspireras av varandra, så varför inte ta chansen när man får den?

Glömma bort att andas

Jag glömde bort. Tänk att jag glömde bort. Jag glömde bort:

att skriva är att andas.

Så har jag skrivit i presentationer om mig själv på nätet: att skriva är att andas.

Jag glömde bort att andas. Inte konstigt att jag har känt mig tryckt, nedsjunken, liggande i sörjig lera utan möjlighet att ta mig upp.

Någonstans på vägen blev ”jag ska skriva en bok med arbetsnamn Tusenskönan” till ”jag får bara skriva på Tusenskönan”. Inte konstigt att den flackande lågan som var mitt skrivarliv sjönk ihop till ingenting och nästan dog. Jag glömde att nära elden, glömde bort att det finns alla möjliga skrivövningar och skrivlekar man kan göra. Jag tappade bort leken. Det ska vara lekfullt även att skriva en bok; det blev till plikt och ansvar och allvar och ideal och perfektionism.

Det finns alltid tid till att skriva; små stunder här, små stunder där. Jag hittade ströstunder under hela dagen i dag då jag läste i Writing Without the Muse av Beth Baruch Joselow. Under lunchen gjorde jag dessutom en övning: jag skrev en A4-sida, ett vitt olinjerat blad, med flödesskrivning, i Joselows bok kallad Freewriting. Man skriver i tio minuter eller fyller ett visst antal papper med ord, vilka som helst, allt som dyker upp i huvudet, osorterat och okontrollerat. Ett sätt att komma tillbaka till ocensurerat skrivande.

Nu under kvällen har jag suttit en stund, bara en fem, tio minuter – men allting är bättre än ingenting – och skrivit på Tusenskönan.

I dag har jag också varit till biblioteket – ännu en fjärrlånad bok hade kommit fram: The Right to Write – An Invitation and Initiation into the Writing Life av Julia Cameron. Den boken dök jag direkt in i och läste i, bläddrade hit och dit, läste här och där och började om från början och läste saker i ordning. Redan nu har jag fått inspiration därifrån, känner mig bestämd och målmedveten – jag ska sätta igång med skrivövningar och göra varje dag. Julia Cameron skriver bland mycket annat om just det jag skrivit om ovan i kapitlet Dailiness. Hon tar som uppgift och övning upp att man ska skriva varje dag, precis innan sova, i tio minuter, om dagen som varit – först kort sammanfatta den och sedan ställa sig en specifik fråga att sova på, samt notera små positiva förändringar som skett under dagen.

Även om jag inte skrivit i vidare bemärkelse har jag skrivit något liknande, eller något som man i alla fall kan kalla kvällssidor, för det mesta bara en stolplista på vad jag gjort under dagen, men ibland med extrakommentarer till som ”bra gjort” eller ”jättekul”, och ibland skriver jag mer av dagboksanteckningar istället – det varierar beroende på humör och hur sent jag kommer mig för att göra detta.

Nu, i och med Julia Camerons Öka din kreativitet har jag skrivit morgonsidor också, nu i precis en vecka sedan förra tisdagen. Så visst skriver jag… och e-post och jobb förstås.

Men det kreativa skrivandet, det där lekfulla, det där som verkligen ska vara roligt, vara en lek, ett bevis på ens skaparglädje det har fattats mig. Skrivandet för skrivandets skull – det hade jag tappat bort.

Jag är glad att jag funnit det igen, och nu verkligen på riktigt, i och med The Right to Write och alla andra ovan nämnda böcker, i och med alla era trevliga boktips och all er uppmuntran! Tack!

Allting känns ljusare:

nu andas jag igen.

Ett barn i gul solhatt, ett kreativt skrattknyte

Tack så mycket, alla som kom med tips och uppmuntran till mig efter mitt senaste inlägg!

Dagen efter jag skrivit inlägget, det vill säga på tisdagen den 4/3 begav jag mig iväg till stadsbiblioteket under sena eftermiddagen för att titta efter böckerna som Sigrinn tipsat om. Ingen av böckerna fanns på stadsbiblioteket här i stan, men det gick att fjärrlåna dem från bland annat Gävle. I dag har jag faktiskt varit och hämtat ett av fjärrlånen: Writing Without the Muse – 60 Beginner Exercises for the Creative Writer i en New and Revised Edition av Beth Baruch Joselow. Som ni förstår har jag ännu inte hunnit annat än bläddrat i den boken.

En annan bok som jag däremot läst det mesta av är Julia Camerons Öka din kreativitet – den artistiska vägen – En kurs i hur du upptäcker och utvecklar din kreativitet (original: The Artist’s Way).

Jag lånade den boken förra tisdagen, den 4/3, och började genast praktisera den, för boken är ju en kurs, som undertiteln så väl uttrycker!

Både Sigrinn och Johanna W rekommenderade något liknande – The Right to Write respektive Konsten att vara kreativ (vad heter den i original, Johanna?).

Båda böckerna är skrivna av Julia Cameron, men de böckerna har jag inte hittat på stadsbiblioteket (dock har jag bett bibliotekarien om fjärrlån av The Right to Write).

Däremot hittade jag som sagt den tidigare nämnda boken Öka din kreativitet samt Låt din kreativitet flöda – En resa till inre sanning och hälsa (original: The Vein of Gold). Den senare är en fristående fortsättningskurs på förstnämnda boken.

Från och med förra tisdagen har jag alltså gått igenom Öka din kreativitet, första kapitlet, och nu, i och med vecka 2 är jag inne på andra kapitlet av boken. Det är ett kapitel för varje vecka, och det finns sammanlagt 12 kapitel; således är kursen på tolv veckor. Jag har tänkt gå igenom hela kursen och har redan börjat göra uppgifter som hör samman med varje vecka, samt att jag skriver morgonsidor och går på konstnärsträffar med mitt inre konstnärsbarn. Hittills är det riktigt roligt!

Just detta att man har ett inre konstnärsbarn poängterar Julia Cameron många gånger. Mitt konstnärsbarn är ett sådant där gulligt, spralligt litet barn som går igång på glad musik och solsken. Ett barn som är lättbelönat. Under min första provkonstnärsträff gick jag bland annat och köpte klistermärken och ett stickers-album. Perfekt nog hittade jag en karta som de kallade ”32 stickers för vardagskonstnären” med glittriga konstnärsklistermärken på. Jag belönar mig själv med ett nytt klistermärke i mitt klistermärksalbum varje gång jag skrivit morgonsidorna, varje gång jag går på konstnärsträff, och varje gång jag gör något som varit extra motigt.

Kursen har fått mig att komma igång kreativt sätt, på alla möjliga vis – förutom med Tusenskönan… Jag har gjort flera sidor i min art journal, klippt och klistrat med knappar, rosa tygband och trähjärtan, skrivit små textfragment och dikter, samt affirmationer ur Camerons bok. Jag har köpt frön – smultron, tomat och sallad – för att plantera ut på balkongen, jag har köpt örter – basilika och citronmeliss – och omplanterat i större krukor. Jag har besökt konstmuseet, tittat på utställningar och där även köpt en Moleskine-bok för akvarellmålning. Jag har varit på Ateljé Paletten, en liten lokal ateljé här i stan, och diskuterat konst med konstnären där – Eevi Gustavsson.

Och jag har börjat virka! Jag lånade en lär dig virka-bok av Sue Whiting på biblioteket och har satt igång med att göra en axelväska i mörkblått. Jag som inte har virkat sedan syslöjden i mellanstadiet!

Det tog sin tid innan jag kom underfund med hur man gjorde – speciellt som jag är vänsterhänt för det komplicerar till alla instruktioner och bilder; jag måste ju tänka spegelvänt!

Det viktigaste för mig att tänka på angående skrivandet som Julia Cameron har tagit upp hittills är att jag ska skapa och tänka kreativt, tänka kvantitet, inte tänka kvalitet. Inte bedöma vad jag skriver, utan lämna bedömandet åt andra. (Eller möjligtvis åt mig själv när jag är helt klar med boken.) Jag har hört det många gånger förut på olika vis, men det måste bankas in med olika formuleringar för att det möjligtvis, någon gång, fastnar och jag verkligen klarar av att leva efter det också.

Jag har belöningssystem för konstnärsbarnet när det gäller bok Tusenskönan också, men ännu har jag inte kunnat använda mig av det, eftersom jag skrivit alldeles för lite. Jag tänkte ge mig själv ett nytt klistermärke för varje 500 ord. Men hittills har jag bara skrivit ett par hundra ord… Jag hoppas kunna komma igång i dag. Jag bara MÅSTE över barriären! Och då kan enkla, barnsliga små knep som klistermärken fungera! Påhittighet och lekfullhet. Lekfullhet som Julia Cameron också lovordar – att det handlar om att leka. Kreativitet kan komma naturligt, bara man släpper på spärrar och barriärer och vågar släppa fram sitt inre konstnärsbarn. Och bara man är riktigt, riktigt snäll mot konstnärsbarnet.

Jag har inga problem med att vara snäll mot andra, men jag har svårt att vara snäll mot mig själv. Underligt nog går det lättare om jag tänker mig att jag är snäll mot ett litet konstnärsbarn, ett solskensbarn, ett kreativt skrattknyte, en liten solstråle, en solkatt, ett barn i gul solhatt…

Tröstlöst motarbetad... av mig själv

Jag önskar att jag hade kunnat skriva här att anledningen till att jag inte uppdaterat bloggen på så länge är för att jag varit så upptagen med skrivandet att jag inte hunnit, men så är det tyvärr inte. Det hackar med skrivandet som om det vore en gammal motor som kört slut på sig. Hack, hack, hack.

Och hela jag hackar på grund av det. Allting blir mörkare bara för att skrivandet inte funkar alls. Jättejobbigt. Och jag vet inte ens om jag gett mig själv chansen. Jag satt på Café Tuppen och funderade i dag, och gjorde en lista på anledningar till att det inte går att skriva. Kom fram till att det kanske beror på att allting blivit krav och måste och borde, och jag glömt bort att leka och ha kul.

Men hallå, det ska vara som ett jobb, det ska inte alltid vara kul – det kan inte alltid vara kul!

Det känns otroligt deprimerande att det gått ett och ett halvt år och jag inte kommit längre än till andra kapitlet… Visst, jag har skrivit mycket mer än så, men – och det är ett stort men:

MEN jag har insett att det jag verkligen skrivit framåt från och med kapitel två och fram till och med sista kapitlet inte fungerar, för allting måste utgå ifrån och formas av allt det som händer i kapitel ett på ett mer uttalat sätt – mycket mer uttalat än vad jag låtit det göra.

Visst, jag har skrivit om saker som händer efteråt, men det var en våldtäkt i kapitel ett, för guds skull! Och om jag inte låter den ta större plats i resten av boken, kommer ingen att köpa innehållet i min bok, än mindre köpa boken ifråga. Jag vet inte om jag ska låta den vara kvar, för plötsligt inser jag att boken handlat om annat än jag tänkt mig, och jag hade inte tänkt ta upp en så stor och betydelsefull fråga i min bok. Fast samtidigt bidrar det till de mörka stråk som faktiskt finns i boken och som måste finnas där.

Så jag antar att jag måste fortsätta att slita mitt hår – medan jag inte alls tror på mig själv.

Elizabeth George skriver i sin bok Skriv på! att man måste hitta och forma sin egen arbetsrutin. Jag kanske är – eller snarare jag är – i en sådan situation att jag inser att de arbetsmetoder jag prövat hittills inte fungerar för mig. Jag borde alltså – jag vill alltså – prova en annan arbetsrutin. Jag vet bara inte vilken…

Det är så jobbigt, men jag känner mig så tröstlös och så jäkla trött på mig själv och att jag motarbetar mig själv så. Det känns verkligen som om jag motarbetar mig själv när jag inte tror på vad jag gör och när jag aldrig får till det!

Låter han som han ser ut - ser han ut som han låter?

Du syns inte bredvid henne för hon STRÅLAR så mycket starkare

Jisses, vilken storstädning jag just gjorde!

Jag har bestämt mig för att strama åt berättelsen. Åtstramning är precis vad som behövs. Som med det mesta jag skriver svävar jag ut för mycket åt alla håll och kanter.

Jag bestämde för ett par veckor sedan att jag bara skulle skriva de viktiga scenerna, och lämna allt annat åt sidan. Efteråt ska jag titta på resultatet och se om det verkligen behövs mer – något som jag tvivlar starkt på. Alla onödiga scener är därmed bortskalade.

I dag – nyss! – storstädade jag! Jag tog helt resolut bort alla kapitel och scener som inte var 100% nödvändiga. Genom den avskalningen försvann fyrtio sidor hux flux.

Jag var uppe i precis 100 sidor. Nu tog jag bort, och sitter här med 59 sidor. Och då har jag ändå inte korrekturläst kapitel ett som jag skulle vilja. Ni vet, det där långa kapitlet som massor händer i, och som jag måste snygga till, förr eller senare. Det skulle innebära ytterligare några sidors minskning.

Nu känner jag mig nöjd. Ett långt bra första kapitel. Ett nytt och fräscht kapitel två som jag börjat på och skrivit ett par sidor på. Småbitar ur kapitel sex, kapitel åtta (som kommer att bli kapitel tjugonågonting, minst), kapiteldel rubricerad Scen skridskor, kapitel X, Z och Y, scen rubricerad (ur nya del två) samt det som jag kallar Sista kapitlet, ett kapitel som tänkt att vara just sista kapitlet, fast det är en gammal version, skriven ur tredje person och inte ur första. Något att rätta till alltså, när jag kommit så långt som till sista kapitlet på riktigt. För nu har jag bestämt mig att ta saker och ting i ordning; annars skulle det inte funka.

Så. Nu har jag storstädat. Nu ska jag putsa på kapitel två, den del som är skriven, och fortsätta på resten.

För det skrivna i kapitel två är aningen fragmenterat i början, och sedan har jag tre versioner av Maximilian är taktlös… Jag skrev med färgglada tuschpennor i min lilla svarta favoritbok (den köpt på Tiimari). Och vissa ord, som STRÅLAR, fick bli skrivet i lysande versaler.

Jag tror att jag äntligen och till sist börjar få kläm på vad taktlös är. Det är helt enkelt fråga om brutal uppriktighet.

Med det i åtanke förfinade jag Maximilians uttalande nedan tills det blev pang på rödbetan som jag ville ha det. Det är som skytte. Först skjuter man för långt till vänster. Nästa gång för långt till höger. Och när man gjort de missarna inser man precis var målet finns – vilket är mittemellan – och så skjuter man där istället. BOM! Död!

Fast i fallet med mina tre versioner blev det fyra, då jag skrev det här blogginlägget och inspirationen började flöda. Plötsligt slog det mig, den fjärde versionen, den som inte bara sköt i:et utan även pricken över i, för att blanda ihop liknelser och ordspråk.

Version ett (Maximilian till fröken H): ”Du syntes inte bredvid fröken B, för hon strålar så mycket starkare.”

Version två (fortfarande Maxim till fr. H:) ”I närheten av fröken B syns inte alldagliga damer som ni, fröken…?”

Version tre (Maxim till fr. H:) ”Åh, jag såg er inte. Ni syns inte lika bra som fröken B. Till skillnad från henne ser ni så alldaglig ut.”

Version fyra (M. till fr. H:) ”Åh, jag såg er inte. Ni ser inte lika bra ut som fröken B. Till skillnad från henne ser ni så alldaglig ut.”

I fallet med mina olika versioner måste man hålla i åtanke att Maximilian är himla kär i fröken B och därför ser henne i positivt ljus – annars kanske man kan misstolka uttalandena ovan och tro att fröken B på något vis skulle vara anormal på negativt vis.

Första versionen låter väldigt rolig och jag älskar att lägga betoningen på strålar. Det är en sådan där typiskt ogenomtänkt version som uppkommer när man skriver kreativt, nämligen med färgglada tuschpennor och tänker mer på färgerna än på vad som faktiskt sägs. Andra versionen är för tråkig och lam rentav. I tredje versionen är alldagliga = tråkiga, menlösa och så vidare. Fjärde versionen, där har vi brutal uppriktighet i ett nötskal!

Vad tycker Ni?

Med pompa och ståt!

Maximilians namnsdag firades med pompa och ståt, en magnifik middagsbjudning med massor av mat, och en glittrande bal på kvällen som avslutades storslaget med sprakande fyrverkerier som fyllde hela himlen och varade i över en timme.

Eller ja, riktigt så var det kanske inte, men jag firade i alla fall. Det blev glass med wok av frukt och bär till.

Wokade frukter är en av mina absoluta favoritdesserter.

Man blandar olja, lite juice (apelsinjuice eller flädersaft) och honung i en wokpanna. När det är hett (men inte ryker) lägger man i frukten (och i fallet ovan även bären) och wokar i någon minut under omrörning – inte för länge men lagom så att det blir riktigt varmt.

I det egentliga receptet är det förstås vissa specifika frukter, och fruktblandningen toppas med en nypa råsocker och hackade valnötter, men de detaljerna tycker jag inte behövs. Jag är nöjd bara det är wokad frukt som man ringlar över glassen. Jag tar vad än för frukt jag har hemma för tillfället.

Vid namnsdagsfirandet blev det päron, äpple, banan och vindruvor, samt bär- och fruktblandningar (frysta som fick woka lite längre) av hallon, blåbär och något exotiskt mix. Allting rödfärgat på grund av de nu tinade hallonen och all hallonsaft.

Mums!

Lek med färger

Tillbaka i mitt gamla jag utnyttjade jag varje ledigt tillfälle under gårdagen till att skriva på Tusenskönan – raster, lunch och kväll. Sammanlagt blev det 1 522 ord. Det är ännu en gammal vana sedan NaNoWriMo som jag funderar på att återuppta: ordräknandet. Det skulle kanske gå bättre att skriva om jag satte ordpress på mig varje vardag, snarare än klockslagspress, för det fungerar inte som det ska med mina 20-21-stunder.

I går flöt det som sagt på bra, och det allra roligaste skrivandet blev på kvällen (under min obligatoriska timme). I boken Kreativ intelligens av Tony Buzan står bland mycket annat att den kreativa skapandekraften ökar om man skriver med olikfärgade pennor, och jag beslöt att testa det under gårdagskvällen. Egentligen handlar större delen av Buzans bok om mindmaps med ® efter. Söker man på Adlibris hittar man massor av mindmap-böcker av Buzan. Dock är det inte riktigt rättvist sagt av mig, eftersom huvudsaken med boken är att utveckla sin kreativitet på ett roligt och stimulerande sätt. Jag tycker om boken och rekommenderar var och en som vill vara lite mer av konstnär, musiker eller poet att låna eller köpa boken.

I vilket fall, jag plockade fram alla mina gamla tuschpennor och satte mig på vardagsrumsgolvet för att skriva. Det mesta av målandet och tecknandet som jag gör hemmavid sker på vardagsrumsgolvet av någon anledning. Kanske för att jag tycker att det mörka köksbordet är för trist (jag vill byta köksmöbler) eller för att jag inte har någon riktigt bra stor arbetsyta annars (datorbordet och även vardagsrumsbordet är begränsad yta som jag dessutom är rädd om).

Det blev ett kombinerat testa vilka tuschpennor som fortfarande fungerar och skriva med fokus på färger. Det var riktigt roligt! Det blev mer fokus på ”vilken penna ska jag ta härnäst?” och ”vilken färg ska jag ta nu” än på själva skrivandet som sådant. Vilket är utmärkt för jag lurar bort den inre kritikern totalt – han/hon är helt bortkollrad och jag sitter förnöjt och koncentrerar mig på pennbyten snarare än något annat. För det var när jag bytte penna som jag måste komma ihåg vilket ord som skulle skrivas med nya färgpennan – den enda lilla pausen jag unnade mig; annars skrev jag konstant och utan pauser.

Det var lek, helt klart! Jag har både hört och läst att man ska leka mer, även som vuxen, och dessutom var det någon som sade att vad han gjorde i livet och vad han tyckte livet gick ut på var att hitta sitt eget sätt att leka på, det man själv ville leka med, och sedan ha så roligt som möjligt i sitt lekande. Jag kommer tyvärr inte ihåg bättre än så, vilket är lite synd för jag hade gärna sparat citatet.

I dag, hittills, har jag ägnat mig åt något inte riktigt lika lekfullt, nämligen renskrivning av det jag skrev i går på Tusenskönan. Men nu när jag är klar med det ska jag leka igen! Nu har jag äntligen hittat syftet med tuschpennor (som jag annars tycker är värdelösa att använda när det kommer till tecknande)! Och i morgon ska jag nog bestämt shoppa lite, med andra ord köpa mig nya tuschpennor.

Allt dansar hand i hand, hand i hand

Kreativitet går hand i hand med motion och hälsosamt leverne. Åtminstone för mig. Så det är ingen slump att jag kommer igång med skrivandet just nu. Det står klart för mig när jag ser mönster.

Jag minskar på stressen genom att göra klart saker och ting, sådant som arbete och c-uppsats. Jag minskar på stressen genom att äntligen ta mig för att komma igång igen nu i och med det nya året med ny motion – hittills visserligen bara promenader, men jag går överallt dit jag vill ta mig. Jag minskar på stressen genom att tänka hälsosamt leverne och äta bättre, mer regelbundet och mer kreativt.

Motion är annars en svår del för mig. Ingenting går upp mot skrivande och målande och tecknande och lyssnande på musik.

Apropå musik har jag fått ett otroligt sug efter att äntligen börja med det jag tänkt på och velat göra i flera år nu: att spela tvärflöjt. Jag inser att tvärflöjt är dyra ting, och eftersom jag bara vill prova på utan krav, kanske jag ska börja med en vanlig flöjt så länge. Jag är så sugen att jag funderar på att köpa en flöjt nu, precis nu, på en gång! Vi får se hur det blir med det...

Men idrotten, var det ja…

Om jag bara kunde hitta en idrottsform som drog lika mycket som skrivandet, eller i alla fall lika mycket som annat kreativt jag vill göra! Men det är svårt!

En gång i tiden spelade jag basket – när jag var barn – tills vi spelare kom upp i tävlingsåldern och jag fann mig själv sittande på bänken vid matcher. Då var det inte lika roligt längre.

Jag har provat på fäktning – och fäktningen är i och för sig fortfarande en speciell sportform för mig. Värjfäktning kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Men, måste jag medge, jag är lat.

Fäktningen innebär att jag måste ta mig dit och hem – och det är rätt långt, på andra sidan stan. Och dessutom är fäktningen sådan att det är roligare om man frifäktar och tävlingsfäktar. Något som man inte kan göra om man inte satsar ordentligt på sporten. En gång i veckan är alldeles för fjuttigt. Två eller tre gånger i veckan, då börjar det likna något. Men jag vet inte om jag verkligen vill avsätta den tiden. Jag vill ha tid och tid och tid till att skriva och teckna och måla!

Men motionen måste till för att kroppen ska må bra, och därigenom sinnet och därigenom hela jag. Dessutom får jag så himla dåligt samvete om jag inte gör något fysiskt – för min egen skulle alltså, för att jag vet att det är så viktigt. Plus att jag blir stingsligare. Så jag måste hitta något kul sätt!

Simmat har jag gjort tidigare. Det är inte så långt att gå dit, men det är omständligt, och dessutom vill jag hellre vara halvt blind i simhallen än att ha på mig kontaktlinser (för jag är fåfäng och vill inte se för bra). Och jag har köpt kontaktlinser just för motionens skull. Jag kan låtsas att jag inte har dem och gå halvblind och simma. Men som sagt, det är för omständligt. Och inte bra för huden med bad i klor för ofta… speciellt inte med min fiskhud (fråga inte).

Friskis & Svettis höll jag på med i höstas och där hittade jag pass som passade mig (haha, fyndigt!) och yoga dessutom. Yogan var riktigt rolig. Jag måste bara över tröskeln och komma igång med den träningen igen. Men det är inte roligt på samma vis som kreativt skapande eller ens som fäktningen. Yogan gillade jag dock på riktigt.

Jag har lånat en yogabok på biblioteket så jag kan sätta igång med det hemmavid.

Jag har också lånat Planera dig fri – så skapar du tid och rum för dig själv av Chris Edman, och Kreativ intelligens av Tony Buzan (hittade bara länk till engelsk originalutgåva på adlibris), vilket säger en del om vad jag lägger fokus på just nu och vill utveckla.

Så för att avsluta och knyta samman detta inlägg, upprepar jag mig: det är ingen slump.

Det är heller ingen slump att min kreativitet också hör samman med mitt ordningssinne och med hur saker och ting ser ut runtikring mig. Jag har storstädat min garderob och rensat ut många kassar med gamla kläder. I dag rengjorde jag till och med kylskåpet och slängde gammal mat som gått ut; jag tar tag i sådant jag vanligtvis skjuter upp. (Precis som jag vill slänga och redigera och rensa upp i röran som är första kapitlet på Tusenskönan).

Med andra ord gör jag nu allt det där som behövs vara gjort för att jag ska få ro nog inom mig för att kunna skriva, och än mer viktigt, kunna skriva någonting bra.

Pausfågelns söta kvitter

Anledningarna till att jag varit så tyst på bloggen de senaste veckorna är flera: bland annat att jag faktiskt börjat jobba med Tusenskönan igen, som ni ser i inlägget nedan. En annan anledning är att jag varit anskrämligt trött och inte vetat vad jag skulle uppdatera med för något.

Redan den 22/1 hade jag en riktigt bra dag skrivarmässigt. På andra plan också, förresten. Jag avslutade ett stort arbete som hängt över mig i veckor och kunde ta eftermiddagen ledigt. Med en stor tyngd bortlyft från mina axlar satt jag hela den tisdagseftermiddagen på biblioteket, på café Tuppen, där jag numera måste anse mig vara stammis, och skrev och planerade. Strukturerandet på papperet hjälpte mig att få struktur även i huvudet. Det var då niopunktlistan nämnd i dagens andra inlägg kom till.

Under veckorna som följt har jag besökt biblioteket många gånger, lånat och läst massvis med barnböcker och funderat kring mina barnboksprojekt, men också suttit och skrivit på Tusenskönan, dels planering, dels fragmenterade stycken ur boken.

Fragmenterandet har gjort mig frustrerad. Jag vill skriva långa sjok som hänger samman och verkligen komma framåt. Men jag inser att jag måste planera lite igen, om inte annat för att komma in i allting efter min långa ledighet under december och januari. Så planerande är vad jag ägnat mig åt sedan den 22/1. Nu känner jag mig redo att verkligen börja skriva igen. Och förhoppningsvis är jag också redo att verkligen bita tag i texten och komma framåt.

Jag hör själv hur otålig jag verkar, och det är jag också. Det är väl det som är problemet. Jag är återigen i något slags stresstillstånd, när det bästa vore om jag var lekfull och roade mig i mitt skrivande. Hur kommer jag dit? Finns det några råd till hur jag kommer dit? Övningar att göra? Tips?

Lady 1, 2 & 3 and King of Working Flair

Eftermiddagen tillbringades till stor del på biblioteket, närmare bestämt på Café Tuppen, där jag satt med min lilla svarta anteckningsbok:

wanna-be-moleskine-but-is-just-a-lookalike-bought@tiimari

Jag skrev på Tusenskönan.

Flera gånger fick jag impulser av olika slag – jag skulle kolla upp det och det i biblioteket – jag skulle kolla min mail (fast jag just gjort det innan jag satte mig i kaféet) – jag skulle leta efter det och det – men jag tog det för vad det var: impulser som skulle få mig att sluta skriva och göra annat. Med andra ord: massivt motstånd.

Motståndet till trots satt jag kvar och skrev några sidor. Det var en seger i sig!

Men sedan gav jag ändå, till sist, upp. Och gick och tittade efter astrologi- och ”att skriva”-böcker och intalade mig själv att jag gjorde det för att ”man kan aldrig få nog av att titta på Maximilians astrologiska aspekter” och ”det kan alltid finnas ännu en synvinkel som kan ge inspiration”. Löjliga bortförklaringar, förstås.

Så jag vandrade hem med ännu några fler böcker, att lägga till den 60+ låneböcker-högen hemma, som består mestadels av barnböcker – bilderböcker och kapitelböcker – och en och annan fackbok.

Jag har kommit igång med skrivandet igen, på riktigt den här gången, av den enkla anledningen att jag har bestämt att göra det enklast möjliga. Det som fortfarande är förskräckligt svårt.

Det jag ska skriva är de stora, viktiga avsnitten i Tusenskönan.

Jag har insett att jag tidigare fladdrat ut åt olika håll, tappat bort vad Tusenskönan egentligen handlar om, skrivit massa svammel, sådant som ändå måste tas bort sedan.

För att undvika det har jag benat upp Tusenskönan i enkla ord. Jag skrev först en mindmap, och gjorde sedan en lista av denna mindmap. Nu ska jag följa den listan och skriva vad var och en av punkterna representerar. Det är nio punkter.

Återigen har Tusenskönan delats upp i delar. Den här gången i tre delar, var och en av dem namngivna efter den person som kan sägas vara nyckelperson i delen ifråga. Första delen heter Linus. Jag vet inte om jag har nämnt honom tidigare, men han kan sägas vara Maximilians ärkefiende. Varje huvudperson – varje protagonist – måste ju ha sin antagonist. I del ett är det Linus.

Första delen består som sagt av nio punkter – av nio mycket omfattande punkter. Som ett exempel kan jag ta första punkten, som i realiteten representeras av 53 sidor just nu, och därtill motsvaras av kapitel ett.

Så punktsystemet är skenbart enkelt, men mycket ska in under var och en av dessa nio punkter.

Kapitel ett är ett långt och händelserikt kapitel som jag skrivit mer om här, men vad jag just nu brottas med är tankarna kring kapitlets slut, och vilka konsekvenser dessa sluthändelser får, och hur de ska gestaltas (eller undvika gestaltning) under följande kapitel.

För jag funderar på om jag verkligen måste skriva fortsättningen på vad som sker i slutet på första kapitlet i och med andra kapitlet, eller om jag helt enkelt kan hoppa över allt det och dyka in under punkt 2 på min lista.

Svårigheten är att punkt 2 på listan tar mig så långt fram, handlingsmässigt. Men det är ett viktigt steg, till nästa stora händelse i Tusenskönan. Ska jag verkligen beskriva alla småsaker däremellan, bara för att på en gång tillfredsställa läsarens nyfikenhet i slutet på kapitel ett?

Kapitel ett slutar på ett vis som får läsaren att tro att ”här blir det en fortsättning med dam 1”.

Men om jag börjar kapitel två med mötet med dam 2, börjar läsaren fundera och kanske till och med svära: ”vad fan är Maximilian för en människa egentligen?” – han var ju nyss ihop med dam 1 och nu är han kelvänlig med dam 2 istället.

Tidigare hade jag ett (dåligt skrivet) kapitel två som följde direkt på kapitel ett. Och efter det hade jag ett kapitel tre som följde direkt på kapitel två. Inget av dessa kapitel hade några stora händelser i sig, eller jo, det fanns stora händelser i dem, men jag lyckades aldrig komma fram till dem i mitt skrivande. Eller jo, nu ska jag vara rättvis mot mig själv.

Kapitel två är i stort sett klart. Det händer en hel del, småsaker mest, och så en stor grej som jag måste få in någonstans för att balansera upp en liknande händelse i kapitel ett.

Kapitel tre är en gammal historia som hänger kvar mer för att jag gillar den och vet att jag någonstans måste få in den eftersom en del viktigt händer, och dessutom innehåller den massa Ace (biperson no 1) och flairing och coola grejor, yo, man, typ, yeah och yay.

Ärligt talat:

Kapitel två och tre som jag hade tänkt det tidigare var bara presentationskapitel. Presenterande av de stora bipersonerna: A, K och O.

Hursomhelst, jag har mer och mer insett att även om jag botaniserat om i kapitel två och gjort det mer aktuellt med följscener på kapitel etts slutscener, och om man också bortser från balanshändelsen nämnd ovan, så är det i mycket ett enda långt ointressant tuggande. Underhållande, visserligen, men inte på något sätt oumbärligt, för personerna kan presenteras på bättre vis – de har hela Tusenskönan på sig att växa på – och balanshändelsen och annat som sker och som är oumbärligt för handlingen kan bakas in i andra kapitel.

Så varför tvekar jag?

Liten orsak: För att jag tror att kapitel två och tre ändå har betydelse. (Jag har inga problem med att döda mina älsklingar annars – snarare är det så att jag för lätt dödar allting och tycker att ingenting är bra nog att sparas över huvud taget)

Stor orsak: För att jag är rädd att jag sviker läsaren (och Maximilian!) om jag hoppar till punkt 2 på min lista och låter det bli det nya och aktuella andra kapitlet. Men det kanske kan bli mer spännande OM (se hur STORT det OM:et är!) jag lyckas med att bitvis, lite då och då, på ett snyggt och stiligt sätt föra in information om vad som egentligen hände mellan kapitel etts slut och kapitel tvås början.

Den stora boven är min brist på tilltro till min egen förmåga. Jag tror inte att jag kan göra något snyggt av den där ge-läsaren-informationen-bitvis-versionen.

Mitt tvivel till trots har jag redan börjat på mitt nya kapitel två: jag har skrivit några sidor sittande på Café Tuppen, och jag har renskrivit en del av det skrivna.

Problem uppkom dock redan i början av detta kapitel, då ett telefonsamtal äger rum. Maximilian talar med Ace (Da BIG King of Working Flair), där Ace för dam 1 (från kapitel 1) på tal. Medan Maximilian talar med Ace är han redan på sin träff med dam 2.

Faktiskt känner jag mig väldigt orättvis mot Maximilian som förde in honom i dilemmat från första början. VARFÖR ger han sig in på lustfyllda turer med dam 1 när han redan lovat dam 2 en träff och dessutom är förälskad i dam 3? Är det jag eller Maximilian som bestämt detta? Är det han eller jag i egenskap av han som ger sig iväg med dam 1?

Än mer dilemma när han faktiskt inte kommer ihåg vad han gjorde med dam 1 (han var för full). Så hur ska jag ens börja förklara saken i mitt nya kapitel två? Ska jag låta Ace tala om vad som egentligen hände? Hur ska jag lösa det här!?! Kan det lösas? Hur? Har jag redan löst det hela genom diskussionen ovan? Eller har jag bara trasslat till allting?

Which Man or Woman of Legend Are You?

YOU ARE TSAI WEN-CHI!

Tsai Wen-chi was the beautiful daughter of the famous Han dynasty scholar, Tsai Yung. Toward the end of the Eastern Han era, amid the chaotic political upheavals and foreign invasions, she was taken hostage by the barbarian king. There, in an alien land, she languished for twelve years, until the warlord Chou negotiated her release. Upon her return, Wen-chi found her father had passed away, leaving reams of essays and manuscripts in disarray. Thereupon she made the vow that she would not rest until his work was finished. The end result was a compilation of over four hundred volumes that took years to complete, and became a Chinese literary classic.

Which Woman of Legend Are You? Find out! By Nishi.

Kommentar: Fyrahundra volymer... Inte dåligt. Om jag publicerar ens hälften eller en fjärdedel av det kan jag känna mig nöjd! Äsch, let's face it... Även om jag bara publicerar en enda bok, kommer jag att vara nöjd! Eller okej, tio böcker... Tio böcker låter bra, eller hur? Kanske tjugo... eller trettio? Bäst att jag sätter igång!

Fira namnsdag!

Jag upptäckte det av en slump i tisdags. Maximilian har namnsdag i morgon, fredag! Självklart ska jag fira!

Det är lustigt, men det är väl så det är, för andra författare också, inte bara för mig, men det känns verkligen som om jag ska fira en riktig människa, någon som finns, existerar och andas på riktigt, vilket är en härlig känsla! Det enda tråkiga i det hela är att jag inte får tillbringa någon tid med honom på riktigt.

Men samtidigt kommer han att vara med mig under hela dagen, och inte bara, säg under den tiden som jag skulle fira honom, om han kom hem till mig och fick en present och en fika eller något.

Jag firar inte namnsdagar mycket annars, men den här namnsdagen ska jag helt klart fira!