Här försöker jag besvara den frågan.
Sedan många år har jag formulerat
mig: att skriva är att andas. Inte en liknelse, utan en metafor.
Eller en sanning.
Att skriva är att andas. Andas måste man, annars dör man. Jag måste skriva, annars dör jag.
Att skriva är att andas. Andas måste man, annars dör man. Jag måste skriva, annars dör jag.
Att vara kreativ är något som inte är
ett val, utan en nödvändighet. Jag blir galen och tokig,
bokstavligt talat, om jag inte får vara kreativ. Det är min
livsluft. Inte bara skrivandet, utan även att måla och teckna.
När jag var åtta år gammal hade jag
själv en ”mina vänner”-bok, och skrev i andras vänskapsböcker,
sådana där som man fyller i fakta om sig själv, längd, vikt, men
också favoritsaker, som favoriträtt, favoritämne i skolan,
favoritlärare, favoritböcker och -filmer, sådant. Längst ned i
raden av saker att fylla i stod ”Vad vill du bli när du blir
stor?”
Jag skrev från det jag var åtta år
alltid ”författare och illustratör”. Författare mest av allt,
illustratör vid sidan av. Jag drömde redan då om att bli
författare, och om att illustrera mina egna barnböcker.
Från det att jag var fyra år fram
till tonårens slut (mindre frekvent under tonåren), gjorde jag
häftade sagor som jag ritade och skrev i.
När jag var fyra kunde jag inte skriva
själv så jag dikterade för min mamma som skrev ned vad jag sade.
Sagan om Pingvinerna var min första bok. Jag har den kvar
fortfarande, liksom de flesta andra hophäftade böcker jag gjort
genom åren.
Liksom jag sparat alla böcker med
friskrivning från skolan, alla skönlitterära verk jag gjort, från
noveller, till dikter och berättelser, till romaner.
Som specialarbetet i gymnasiet som
bestod i att jag svarade på frågan: ”Hur skriver man en bok?”,
mest bara för att man måste formulera det som en fråga – helst
hade jag bara velat skriva en bok, utan krusiduller. Jag skrev en
kort uppsats på några få sidor där jag besvarade frågan och
fördjupade mig i ämnet och sedan skrev jag boken. Den största
delen i specialarbetet bestod av romanen, en fantasyroman på närmare
150 A4-sidor i Times New Roman, teckenstorlek 10, enkelt radavstånd.
Jag har alltid skrivit, bara för att
jag inte kan låta bli. De gånger jag har haft ”skrivkramp” –
som i mitt fall består av att jag skriver annat än det jag
egentligen vill skriva – har jag ändå alltid fortfarande skrivit.
Om inte skönlitterärt så dagbok, listor eller brev.
Jag är alltid kreativ, på det ena
eller andra viset. Bara för att jag inte kan låta bli. De perioder
jag skriver mindre målar eller tecknar jag istället. Men pennan
finns ändå alltid där, i handen.
Så varför skriver jag?
Psykologiskt sett kan man säga att det
började med att jag var en ensam, tänkande människa. Att jag inte
hade många vänner, att jag gärna gick med näsan i en bok.
Samtidigt kan jag inte helt skylla på
det, för jag hade (och har) fyra syskon som jag lekte med och två
föräldrar som också älskade mig – en hel stor familj som
fortfarande älskar mig – så jag var omgiven av familjen och
omhuldad och trivdes med mitt liv, åtminstone under min tidiga
barndom, innan mobbning och isolering och annat trist som var en del
av tonåren och av att växa upp och ha tonårsproblem kom i fokus.
Nåja.
Hursomhelst har jag alltid haft ett
behov av att uttrycka mig i skrift och det behovet kvarstår ända
upp i vuxen ålder. Ett behov av att berätta. Ett behov av att
skriva, ett behov av att leka – även när jag är vuxen. Leka
genom att leka med ord och forma orden efter eget tycke.
Men också ett behov av att hitta på.
Att ett liv inte är tillräckligt. Att en levnadsbana inte är
tillräcklig. Att det inte är tillräckligt att bara vara Jenny
Holmström jämt. Att jag vill prova på att vara Maximilian Lejon
eller Jade Everard Palmer. Män. Andra kvinnor, olika kön. Att vara
i andra åldrar uppåt och nedåt. Få andras perspektiv, förstå
andras perspektiv. Vara ett djur eller bo någon helt annanstans, i
en annan tid, i annan värld. Någon helt annanstans som någon helt
annan eller något helt annat.
Livet just nu njuter jag av. Mitt liv.
Precis som det är och genom precis den jag är. Fast jag vill också
berika det livet, berika min egen levnad och min egen personlighet.
Och därför skriver jag.
så intressant! det du säger om ditt skrivande kan jag säga om mitt läsande. och jag läser alltid med en penna i handen. jag trivs över huvud taget med en penna i handen. men jag kan inte precis skriva. än mindre teckna. skulle önska att jag kunde
SvaraRaderaTack så mycket, Mrs Calloway!
RaderaFör mig går läsandet hand i hand, så det jag skrivit om, kan nog appliceras på läsandet också ...
Nog kan du väl skriva du skriver ju blogginlägg och kommentarer på bloggar? Då har du ett eget språk och det är den start som krävs. Prova! Man kan alltid skriva för sin egen skull, precis som man gärna läser för sitt eget nöjes skull.
Jättefint, intressant och modigt inlägg. Fortsätt skriva :-) kram!
SvaraRaderaTack så mycket, Anni, dina ord värmer! Det ska jag göra. Fortsätt skriv, du också! Kram!
RaderaÅh vilket grymt bra inlägg! Jag känner precis som du! Att skriva och teckna är det jag lever för. Om jag inte fick utrycka mig kreativt så skulle jag explodera. Skapandet är mitt allt :)
SvaraRaderaTack så mycket, MissMagic!
RaderaPrecis, och explodera vill man inte! Bra uttryckt! Det är verkligen mitt allt också.
Jättebra inlägg, fortsätt göra det du vill! Kram <33
SvaraRaderaTack så mycket, annamariaa! Dina ord värmer och uppmuntrar! Kram tillbaka! <33
RaderaHej Jenny
SvaraRaderaEtt mycket fint inlägg. Tack för att du gjorde ett blogginlägg av uppgiften på distansskrivarkursen.
Det förvånar mig att du inte redan har publicerats. Men det ska vi ändra på, eller hur?
Kram Kim :-)
Hej Kim!
RaderaTack så mycket för dina fina ord. De värmer, uppmuntrar och pushar mig!
Visst ska vi ändra på det, och jag är väldigt glad att du peppar mig, det betyder jättemycket och är precis vad jag behöver!
Tack än en gång!
Kram,
Jenny