I efterdyningarna av One Leaf Rides the Wind

Jisses, jag hade helt glömt bort att inte alla förlag svarat på mina manusutskick till barnbok 2.

Precis nyss fick jag svar, i form av ett mejl, från ännu ett av förlagen, som sade att de var för litet förlag för att ge ut boken och att de dessutom redan hade bestämt utgivningen för lång tid framåt. Dessutom ursäktade de sig för det sena svaret med att de var ett så litet förlag.

Nåja, jag köper deras ursäkter och deras refusering. Det är bara att fortsätta att skicka in till andra förlag. Kanske måste jag först göra bilderna till barnbok 2, eller snarare till barnbok 1 eftersom de hänger ihop, om än lite löst (vilket gör att de kan läsas fristående) och gå på att skicka in ettan innan tvåan, trots att de som sagt är fristående. (Jag har skickat in ettan tidigare dock och bara fått refuseringar på den med.)

Nej, jag får sluta satsa på barnbok 1, 2 och 3, och gå på någon helt annan idé istället. Böckerna är ändå inte speciellt originella…

Kanske skulle det bli bättre att fortsätta att illustrera och sedermera skicka in barnboksprojektet som är en sidohistoria till BÄ (eller en del av BÄ beroende på hur man ser det) som vi kan kalla DF. Det är inte färdigskrivet än, men jag känner verkligen för historien. Den är spännande och den är skriven på lite speciellt vis. Jag vet inte om jag ska behålla den delen eller inte.

Just nu är den nämligen uppbyggd på rader och stavelser. Det är stycken om tre rader vardera, där varje rad har 5, 7, 5 stavelser. Lite som haiku, och inspirerad av en barnbok jag läste i juni 2007, skriven av Celeste Davidson Mannis & Susan Kathleen Hartung. Den barnboken heter One Leaf Rides the Wind, en vacker och poetisk bok – även i teckningarna.

Dessutom har jag redan börjat göra illustrationer till DF, i alla fall en – akrylmålning på pannå – som jag jobbar på för närvarande.

Trassliga tusenskönor

I dag har skrivandet bestått av två delar. Det första var arbetande med The Novel Notebook. Trassligt är ordet för att beskriva hur det kändes att jobba med den biten. Jag har fastnat och vet inte hur jag ska bena ut det. Jag har massor av frågor men tycks inte vara kapabel att hitta svaren. Kan Maximilian verkligen agera på det och det sättet, och hur är egentligen relationen mellan honom och B…? Sådana saker frågar jag mig, och det hela känns bara trassligt och smått oöverstigligt.

Den andra delen av dagens skrivande har inneburit renskrivning av gammalt material. Det var delar av BÄ som jag bara har på flera år gamla anteckningar, lösa papper samlade i en plastficka. Det kändes bra att skriva oavbrutet en stund, även om det bara var gammalt som renskrevs. Jag fick ner drygt en sida text, som jag sedan skrivit ut. Jag tänkte läsa igenom allting jag skrivit av BÄ hittills, vilket verkligen är ett pussel, och fortsätta att skriva, bena i fragmenten och pussla fram det som ska bli novellsamlingen. Just nu känns det roligare än Tusenskönan, men jag vill verkligen komma igång med Tusenskönan också… Fast trasslet stoppar mig… Något tips på hur man trasslar ut sig?

The Novel Notebook

Jag har hittat en väldigt bra PDF-fil kallad The Novel Notebook på Lynn Viehls sida som jag berättade utförligare om här i mitt senaste inlägg, och hennes sida är dessutom uppdaterad och reviderad sedan dess. Jag skrev ut sidan 3 till 24 i The Novel Notebook för att kunna fylla i alla templates och worksheets.

Det är ett gediget arbete, och aningen nedslående måste jag erkänna att det brister i ploten på Tusenskönan (mest är det det att jag märker att jag inte har total koll på vad som sker i romanen än), i alla fall när man fyller i alla delar av plotar och subplotar med sådan noggrannhet. För jag har ju – i alla fall hittills – den inte riktigt så effektiva arbetsmetoden att pendla mellan att skriva och planera.

Först skriva efter bästa förmåga, och sedan när det tar stopp inse att oj, nu behövs lite planering, för att sedan fortsätta att skriva och hitta på eftersom, tills det återigen tar stopp och jag måste återgå till plotande och funderande, om inte annat bara för att klargöra för mig själv vad jag egentligen håller på med. Och för att få allting i ordning och reda upp det i huvudet på mig genom att skriva ner allting på papper.

Disponera saker och ting, kort och gott. Det är vad jag håller på med just nu, under den här veckan. I framtida bokprojekt kanske jag väljer att ta all planering först istället för att pendla som jag gör nu. Det skulle nog underlätta, för att inte tala om att det skulle effektivisera allting... Fast jag befarar att det skulle bli tråkigare… Kanske har jag fel?

Paperback Writer: Complete Friday 20 Index

Egentligen finns svaren inom en själv när man skriver, om hur man ska förhålla sig till skrivandet och hur man vill ha det i rutiner och så vidare. Men det är inte alltid man är så säker på att man hittat det rätta svaret. Ibland krånglar man till det för sig. Då är det bra att det finns sådana underbara sidor som den som Sigrinn tipsade mig om häromdagen.

En engelsk blogg Paperback Writer har en sida som heter Paperback Writer: Complete Friday 20 Index. Där besvaras alla frågor du kan tänka dig som rör skönlitterärt skrivande, under så skilda delrubriker som t.ex. Agents, Characters, Editing, Inspiration, Plotting, Promotion, Software…

Som sagt är allting med fokus på skrivande och hur man skriver, massor av tips och trix av olika slag. Jag rekommenderar verkligen sidan.

Frågor som jag genast fastnade för var t.ex. How do I get back to actively writing after taking a significant break from it? och When you get stuck on a project, how do you break loose? och How do you avoid writer burnout?

Jag kan nog med bestämdhet säga att jag brände ut mig när jag skrev närmare 80 000 ord under NaNoWriMo.

För det är efter det som jag haltat och hafsat mig fram, frustrerande långsamt och med många, långa pauser av inaktivitet.

Nu är jag igång igen (har jag inte sagt det förut?), och den här gången följer jag ett av råden på Paperback Writer. Jag har skrivit en sida i dag på Tusenskönan (underbart, en sida, mer än på länge!)!

Det ska jag göra under resten av veckan, dvs. fram till nästa lördag. Sedan ska jag öka på i och med vecka två med två sidor. Och sedan öka vidare, men jag tror att tre sidor per dag är ett maxtak. Så får vi se hur det går.

Sakta men säkert, som det heter…

Dear Inspiration...

Denna video till Inspirationen hittade jag via Inspire Me Thursday.

Underbara målande!

Jag har mest bara målat de senaste veckorna. Allt målande har varit underbart härligt att ägna sig åt! Ni kan se mina skapelser här.

Hur har det gått med min ”kreativa krav”-lista då?

Morgonsidorna, punkt ett, har inte blivit av alls, så det enda jag skrivit på sista tiden har varit e-post och blogginlägg. Men bättre det än ingenting, väl? Allt slags skrivande är övning, får jag trösta mig med. Ett par gånger har det blivit flödesskrivning också. Punkt sex – att skriva på bokprojekt – har alltså inte blivit av alls!

Någonstans inser jag att det bara är att sätta sig och göra det – att skriva skönlitterärt. Och så blir jag frustrerad över att det som låter så lätt ska vara så svårt, men ändå egentligen är så lätt! Krånglar jag till det? Det är krångligt, för krångligt!

Målandet – punkt fem och sju – har i alla fall gett massor av positivt med sig, bland annat har jag funnit en väl fungerande rutin för det, som jag bara behöver föra över till mitt skrivande också.

Jag börjar nämligen med att göra blyertsskisser i mitt skissblock, snabba skisser på hur saker och ting på ett ungefär ska vara placerade i målningen. Jag gör några skisser, där varje ny skiss formar motivet klarare. När jag har hittat en lösning som fungerar för jag över blyertsskissen till pannån istället. Då blir det ytterligare en revidering. Sedan börjar själva målandet. Först skissande av motivet, sedan bakgrundsmålning och därefter fortsätter jag att måla tills målningen är klar. Fortsätter i olika steg, lite olika beroende på målning.

En sådan avslappnad inställning och process som med mitt målande vill jag hitta fram till i skrivandet. Det är bara det att skisstadiet är så mycket längre i skrivandet än i målandet. Det motsvarar ungefär hela första utkastet av en roman, och en sådan tar tid att skriva. Dock skulle det gå snabbare om jag inte hoppar fram till målandets sista skede medan jag fortfarande har blyertspennan i handen och använder den! Det säger sig självt att målningen (alltså romanen) ser helkonstig ut då!

Motståndet blir till en mur igen, och varför är det så svårt att hoppa över den? Det borde vara som ett enkelt steg. Klagomur! Jag stångar mig mot muren istället för att klättra över den, snacka om dumt!

Målandet har som sagt haft gott med sig. Jag har börjat göra illustrationer till barnboksprojekt. Inte det barnboksprojekt jag hade i tanke i punkt fyra, utan andra, som FDSS och en barnsaga som är en del av BÄ som jag brutit loss och gjort till en egen självständig historia… Därmed har jag uppfyllt en del av listan i alla fall – punkt sju (och punkt fem som är att jag ska måla 19-20 var dag, men jag har målat på alla möjliga andra tider också, på det som borde ha varit min skrivtid…)!

Punkt åtta, promenerande har jag ägnat mig åt, och under de flesta promenaderna har jag fotat. Ni kan se en del av resultaten här.

Att skriva för barn

Äntligen har jag hittat den bok jag söker, och det mer av slump än något annat. Men det är väl som det brukar vara med sådana saker.

Jag gick på impuls in på fackavdelningen på biblioteket och tittade i Aef-hyllan, tog ett par böcker och gjorde kort visit vid en dator där jag hur det nu var hittade fram till uBt och boken Att skriva för barn (av Ami Andersson, Helena Meldré, Ulf Nilsson och Anna Orring).

Genast gick jag över till barnavdelningen istället och lånade boken.

Den handlar om att skriva för barn över huvud taget, inom alla områden, men där finns ett speciellt kapitel tillägnat ”att skriva skönlitterära texter för barn”. Perfekt för mig!

Nu ska jag bara ta mig tiden att läsa också! Jag hoppas det kan ge inspiration och puffa på mig till att återuppta arbetet med mina barnboksprojekt.

Find Your Hogwarts House: The Harry Potter Sorting Hat Personality Test

The sorting hat says that I belong in Ravenclaw!

Said Ravenclaw, "We'll teach those whose intelligence is surest."

Ravenclaw students tend to be clever, witty, intelligent, and knowledgeable.
Notable residents include Cho Chang and Padma Patil (objects of Harry and Ron's affections), and Luna Lovegood (daughter of The Quibbler magazine's editor).

Take the most scientific Harry Potter
Quiz ever created.

Get Sorted Now!

Jag vill vara lycklig

Om förra inlägget verkade innehålla för många krav och för lite lek:

Jag behöver ett visst mått av kreativt skapande för att må bra, och jag måste schemalägga för att vara säker på att jag ger mig själv den tiden. Om jag inte får måla och skriva blir jag knäpp. Utan tid till kreativt skapande är jag inte lycklig.

Jag vill vara lycklig. Därför sätter jag upp ”kreativa krav”.

Så enkelt är det.

Kreativa krav

Jag har sänkt kraven, sänkt och sänkt och sänkt dem. Nu tycker jag mig ha nått något rimligt. En gång i tiden ville jag hinna med femtioelva saker på daglig basis. Det var länge sedan, några år sedan, då jag bodde på en helt annan planet.

Men fortfarande krävs det eftertanke och planering för att hitta till något som är genomförbart i praktiken. Jag tycker mig nått dit. Ändå blir jag rentav svettig – åtminstone inombords – när jag läser listan. Den är rubricerad ”Vill under en vecka”. Förutom hushållsarbete och sådana slags aktiviteter (ekonomikontroll osv.) och andra aktiviteter som jag gör en gång i veckan, innehåller listan en lång radda punkter under något som skulle kunna kallas kreativt hobbyarbete.

Första punkten är morgonsidor – alla morgnar (givetvis med motiverade undantag).

Andra punkten är konstnärsträffen som ska ske en gång per vecka (enligt Cameron utan undantag men det får hon tycka vad hon vill om, det blir alltid undantagsveckor).

Jag är dock skeptisk mot om jag verkligen behöver skriva alla dessa morgonsidor och om det leder någonvart. När jag nu ändå mer eller mindre gett upp Camerons kreativa kurs. Dels måste jag lämna tillbaka låneboken och kan inte låna om den fler gånger, och dels tycker jag mig ändå vara så kreativ just nu att jag inte behöver mer hjälp med det just nu. Konstnärsträffarna är dock bara roliga, om man har låga krav och bara ser det som kul grej där man göder sitt inre spralliga konstnärsbarn. Dessutom ger det god motivering till att köpa barnsliga saker som stickersalbum, glitterlim och pysselböcker för barn.

Tredje punkten är Art Journal (läs vidare här och här), och där har jag verkligen ett lågt krav. De flesta som för art journal eller dylikt tycks göra det varje dag – jag har här kravet en gång i veckan eller en sida i veckan (som jag kan jobba på fler dagar om jag har lust).

Så kommer vi till punkt fyra på den kreativa delen av min lista, och den innefattar mina barnboksprojekt. Ett sidoprojekt skulle man kunna kalla det, men med tanke på att en barnbok är hälften (om inte mer) bestående av bilder och bara hälften text (om ens det), är bilderna jätteviktiga. Bilderna utgör som sagt minst halva boken.

Även här är jag ”snäll”.

En bild i veckan ska jag hinna med. Den bilden kan jobbas på under bara någon dag eller under flera dagar, men tanken är att jag ska ha det som pågående projekt genom hela veckan. Steg ett – skissa, steg två – konturteckna och sudda bort blyertsen, steg tre – fylla i bakgrunder och så vidare med akvarell (eventuellt också akryl).

Punkt fem är enkel. Jag har formulerat det ”teckna/måla akryl/akvarell – varje dag måndag till torsdag kl. 19:00-20:00”. I slutet av arbetsveckan blir det alltså rimligtvis barnboksprojektet, men i början (måndag, tisdag) blir det utöver… (Här börjar det vända sig i mig – hinner jag verkligen det också?!)

Punkt sex är också på daglig basis, måndag till torsdag (precis som punkt fem). Var dag kl. 20-21 ska jag skriva på bokprojekt (valfritt vilket, bara jag skriver!). Där vore det lämpligt att börja med freewriting/flödesskrivning och få upp ångan och bli av med den inre kritikern för att sedan kunna skriva mer utan hinder.

Punkt sju är ett annat bildprojekt, illustrationer till en mellanstadiebok jag skrev med en kompis för några år sedan – vi kan kalla projektet FDSS. En bild i veckan tänkte jag där också – och det ska bli ett helgprojekt, något att jobba med lördag till söndag. Redan när jag skriver detta känner jag mig tveksam. MEN och det är ett men med versaler – det är en riktigt rolig bok och teckningarna (jag har redan några gamla skisser att utgå från och jobba vidare utifrån) kommer också att bli humoristiska så det vore jätteroligt att göra illustrationer. Det är en kapitelbok men eftersom målgruppen är mellanstadieåldern skulle de inte ha något emot i alla fall en illustration per kapitel. Om inte annat kan det bli en bra framsidesillustration av det hela.

Den sista punkten är åtta, och tack och lov, där tar mina kreativa krav slut, för den åttonde punkten är input. En promenad om dagen, minst trettio minuter lång. Egna kreativa erfarenheter tillsammans med Julia Cameron har övertygat mig om vikten av promenad för kreativt leverne.

Är det inte rimliga krav så säg! Övertyga mig – själv är jag skeptisk – för jag vill verkligen ro iland med saker och ting. Nå någonstans. Se framgång. Se resultat. Bli klar. Få saker gjorda. Allt sådant där. Och det innebär ju planering och genomförande, eller hur? Då måste man ställa (rimliga) krav och genomföra vad man tänkt sig. Vara duktig. Nu slutar jag innan jag kräks, haha. För jag har ju inte ens nämnt metalltrådsflätningen eller virkningen eller japanskan eller bloggandet på LiveJournal eller bloggandet här eller bloggandet på kreativ harmoni… eller… eller… eller…

Mer än några simtag

Kanske är det ett sätt att smita undan, kanske är det bara ett sätt att kringgå saker och ting, eller kanske det är ett sätt att få inspiration, fast bakvänt. Men jag gör något i alla fall – jag skriver. Även om det är på helt fel projekt. Fast samtidigt: det finns inga ”fel” projekt, väl?

Jag har ett huvudprojekt som pågått i 615 dagar i dag (enligt ”nuvarande tideräkning”) och är en snurrande, slingrande, undanhoppande, svårfångad sak. Tusenskönan alltså. Men det är undansmitandet jag nu sysslar med…

Vad pratar jag om? Jo, i dag har jag påbörjat ett nytt projekt.

Det började med ett påhittat namn, och fortsatte med ännu ett namn, som blev till ett par. Vad slags par det är vet jag egentligen inte. Bara att jag blivit mer och mer nyfiken på dessa två karaktärer som jag inte vet ett dyft om. De har funnits i bakhuvudet i någon eller några veckor nu. I dag blev det dags. Tack vare en promenad, som så många gånger förut, och tack vare att jag fortsatte med sådana där fysiska undanflyktssysslor. Dammsugning och bakning och matlagning.

När dessa sysslor var undanstökade hade jag en sak klar för mig. Jag skulle placera dessa två karaktärer, vi kan kalla dem L och F, i samma värld som Maximilian. Av flera skäl: dels är det lättare att skriva om ett samhälle jag redan känner (även om mycket är osäkert, mer och mer ju mer jag bökar i min trassliga Tusensköna), dels är det ett sätt att närma mig Maximilian från annat håll (även om det kommer att handla om andra karaktärer och vara en helt annan historia nu), dels behöver jag skriva – måste måste måste göra det, måste skriva på vadsomhelst för annars går jag under – och dels tror jag att jag lurar mig själv till att få inspiration på Tusenskönan om jag skriver om L och F. Bakvändlogik.

En ny kula känns dessutom mer inspirerande, mer spännande, mer utmanande. Eller nej, det sista tar jag tillbaka. Vad är mer utmanande än Tusenskönan?

Men jag blockerar mig där; jag krånglar till det; jag känner mig helt bakom flötet. Dessutom inser jag att jag behöver skriva mer, mer, mer, hela tiden för att utvecklas. Ständigt skriva. För jag är rädd för att stagnera också. Övning ger färdighet. Så jag har inte råd att låsa mig. Då är det bara att kasta sig över något annat. Nu kastar jag mig över L & F.

Dessutom kan jag trösta mig själv i mitt bakvända beteende genom att säga åt mig själv att jag ändå inte gett upp på Tusenskönan. Jag ligger bara lågt.

Därtill skriver jag faktiskt på Tusenskönan också. Både i går och i förrgår och dagen dessförinnan har jag skrivit. Till och med i dag, tänkte jag säga, men där fick jag tji, för det stämmer inte… Än. Någon mening ska jag väl lyckas klämma ur mig. Bara jag slappnar av. Slappnar av och dyker in i boken, som om jag dök ned i havet. (Jag vill inte drunkna! – Kanske är det därför jag är så försiktig och allting känns så långt bort, därför det inte går något bra?)

Jag kan dyka, jag är inte rädd, jag kan simma, jag är inte rädd, jag kan…

There's a little gadget has dropped off my typewriter

Som N sade till mig: snart blir jag också en inbiten loppisfantast. Det verkar sannerligen som om det går åt det hållet… Varje gång som vi är på loppis, nästan utan undantag, kommer jag hem med kassar och påsar med saker jag inte alls behöver. Men prylar som jag ändå verkligen, verkligen vill ha, åtminstone i loppisaffären. Nu i kväll var det senast det hände… Två loppmarknader, två butiker, och två tunga kassar med mig hem…

Böcker är ju bara så billiga på loppis! Eller vad sägs om två kronor för en pocket och tio kronor för en inbunden bok?

Influerad av Samas inlägg lade jag genast beslag på Jane Austens Pride and Prejudice när jag hittade den i den engelska hyllavdelningen. Jag har läst den förut, tror jag i alla fall… Eller var det bara Emma jag läste under litteraturvetenskapen (A-, B- & C-kurs i Litteraturvetenskap år 2002-2003)?

En gång i tiden gick jag arkeologikurs på Medborgarskolan och därmed slog jag fast att jag är intresserad av arkeologi (dock konkurrerar intresset med många andra som är mer högprioriterade). Därför kunde jag inte låta bli att bland konstböckerna välja ut en bok med titeln 40 000-årig modern konst av J.A. Mauduit, en bok som jag redan på omslaget kunde konstatera handlar om förhistorisk konst från jordens alla hörn, afrikansk såväl som skandinavisk.

Också efter Samas inlägg, dvs. med tanke på ”klassiker-som-måste-läsas”, samt efter att ha läst på Författarcoachens blogg om Virginia Woolf, kunde jag inte låta bli att köpa följande bok när jag väl hittat den: Din tillgivna Virginia – Virginia Woolfs liv i brev och bilder, urval och kommentarer av Frances Spalding.

Boken är inbunden, i väldigt fint skick, och dessutom hittade jag ett tidningsurklipp i boken som bokens förre ägare varit så vänlig att datera med blyerts till 16/3 -99. Artikelrubriken är ”Ett fyrtorn som magnet”, med underrubrik ”Ruth Halldén läser om Virginia Woolfs ’Mot fyren’”. Jag antar att artikeln är tagen ur Dagens nyheter men jag är inte helt säker. Detta med artikeln är ännu mer trevligt i och med att jag faktiskt har boken som artikeln handlar om – och på originalspråk dessutom (köpt på något annat loppis någon gång: To The Lighthouse).

Den sista boken jag köpte är från 1964: Idiomatic English Sentences with Swedish Equivalents by G. Kenneth Laylock and Martin S. Allwood. Naturligtvis kunde jag inte hålla mig när jag hittade en såpass intressant språkbok, även om den är gammal… Det är förstår därifrån rubriken till det här inlägget kommer… (Det är en liten manick som trillat av min skrivmaskin. --- men är inte engelskan i rubriken lite knas, eller är det bara jag?)

Dessutom köpte jag en stor, mysig thailändsk pyjamas med drakar på för fyrtio kronor.

Det var den första loppisbutiken det. På den andra blev det två stora ölstånkor och en liten kanna vars murriga gröna färg jag bara inte kunde motstå! Massa shopping, men prisvärt i alla fall, kan jag trösta min plånbok med.

Åh, häpenheten, att med förväntan och stolthet beskåda den av egna händer sönderslagna muren!

Jag har slagit sönder muren! Nu ligger den, i småsten sönderslagen, vid mina fötter, för mig att med stort grin beskåda!

*harkel* Och så har jag återvänt till Maximilians storslagna språk. Åh, vämjelse! Nej, åh, underbare! Jag blev så till mig och glad när jag för någon vecka sedan läste Muminpappans memoarer. Det var pang på – en förkärlek för guldglänsande föremål och stora ord. En förkärlek för den egna figuren och en vilja starkare än något annat till att verkligen bli något. Sedan dess har det legat inom mig och grott, och nu har det exploderat!

Den sprängande kanonkulan består av drygt trehundra ord. Närmare bestämt 311 ord. Det är så finurligt fungerande i Word 2007 att man ser antalet ord nere i vänstra hörnet – hela, hela tiden! – tillsammans med antalet sidor. Så nu är jag igång igen med Maximilians historia, med Tusenskönan!

Dessutom har jag publicerat inte mindre än två blogginlägg på kreativ harmoni i dag – spring dit och läs om metalltrådsarbeten och akrylmålningar!

Kreativ harmoni

Något som jag också gjort de sista dagarna är surfat. Jag har nämligen skapat mig en ny blogg. En kreativitetsblogg, för annat än kreativt skrivande. Allt annat slags kreativt. Den nya bloggen heter kreativ harmoni, och ni kan hitta den här. Besök den gärna! Där förklarar jag också varför jag kände behovet av att skapa ännu en blogg...

Dinosaurier och magiska oliver

Hur har det gått med skrivandet den här veckan?

Jag satt just och funderade: vad har jag egentligen gjort den här veckan?

Mycket av den lediga tiden har ägnats till städning. När jag tog paus med datorstädningen tog jag itu med pappershögarna istället. De fyra tidsskriftssamlarna med massor av osorterade papper åkte fram på golvet tillsammans med åtta(!) pärmar, tre av dem nyinförskaffade för billigt pris. Jag är inte klar med papperssorterandet än, men nu tar jag en liten paus från det. Det är så tråkigt, men det känns tillfredsställande att slänga gammalt kursmaterial och tentor man gjorde för åtta år sedan och inte har tittat på sedan dess… Vårstädning skulle man kunna kalla det.

Annars har jag varit ute på konstnärsträffar (se tidigare inlägg). Lite pysselmaterial har det blivit, och en söt anteckningsbok som jag inte kunde låta bli att köpa, och jag har kategoriserat den för ”kreativt skrivande”, dvs. kommentarer och funderingar kring mitt kreativa skapande (dock med skrivande exkluderat eftersom jag har andra anteckningsböcker för det).

Jag var också ute på en lång cykeltur i vårvädret och mitt kreativa konstnärsbarn jublade och sjöng (och jag med)!

En hel del läsning i Julia Camerons böcker har det blivit, tillsammans med lite tevetittande och långa telefonsamtal. Kreativ input av olika slag med andra ord, och jag blir alltmer sugen på att återvända till Maximilian och Tusenskönan. Men jag måste få igång gamla hårddisken först, ursäktar jag mig med – för där finns en hel del, allt jag skrev mellan 26 januari och dagen då gamla datorn kraschade. Det är en dum ursäkt… Jag har dock skrivit. Och på sistone har det i morgonsidorna (se länk ovan) blivit en del redovisningar av nattliga drömmar. Bland annat har jag drömt om dinosaurier…

En gång skrev jag en novell om magiska oliver baserad på en dröm… Jag har även skrivit en hel del dikter baserade på nattens drömmar. Men dinosaurierna får mig genast att tänka på Jurassic Park och då låser jag mig, även om min dröm var långtifrån, långtifrån Jurassic Park.

Ny HP med Vista

Beklagligt nog fick jag den nya datorn redan på onsdagen, på onsdag eftermiddag närmare bestämt.

Beklagansvärt? Egentligen var det helt underbart! Jag behövde inte stå ut mer än söndag, måndag, tisdag och halva onsdagen utan dator (jobb och biblioteksbesök undantagen). Det kändes lite snörpligt eftersom jag stålsatt mig: ”ingen dator förrän på torsdag eller fredag”.

Ni vet precis hur mycket jag klagat och svurit över min gamla dator, så att ha en ny dator är en otrolig befrielse! Jag fick den som sagt på onsdagseftermiddagen och under kvällen fick jag hjälp med att installera och komma igång med den nya datorn. Under torsdagen fortsatte jag att på egen hand installera program och dylikt. På fredagen ägnade vi några timmar åt att förgäves försöka få igång den gamla hårddisken och se vad som egentligen var felet med den gamla datorn. Jag vet inte säkert än, men det verkar som om videokortet, grafikkortet, pajat, och inte själva moderkortet eller – tack och lov – hårddisken.

Ett råd: gör backup – och gör det innan datorn går sönder. Jag har tillgång till en ”familjeserver” och bränner dessutom backuper på cd-/dvd-skivor, tyvärr med ojämna mellanrum, men nu när datorn dog var det länge sedan jag sist gjorde backup alls. Jag har en skiva från 26 januari, så allting jag samlat på mig av musik, bilder och skrivet sedan dess och fram till nu i lördags är borta. OM jag inte får igång gamla hårddisken! Det återstår fortfarande att se… *hoppas, hoppas, hoppas*

Och i backup-rådet: glöm inte Internetbiten. Det grämer i alla fall mig att jag hastigt och olustigt blivit av med alla mina bokmärken i Mozilla Firefox. För det var verkligen många! En ovärderlig skattkista, om ni frågar mig!

Hursomhelst är den nya datorn underbar! Den var billig också. Vem som än vill köpa ny dator snabbt och billigt, beställ på Dustin och samkör med lokalbutik. Mina föräldrar var snälla nog att hämta upp datorn på DataCorner (lokal butik i Västerås) och leverera den till mig (tack så mycket!), eftersom jag inte har någon bil!

Jag köpte en HP: HP PAVILION A6305 AMD 5000+ 2GB/360 DVDRW VHP. Den finns att beskåda här.

Den är riktigt billig, 3 192 kronor, ett hett tips för er som vill ha ny, snabb dator, med Vista Home Premium installerat (exklusive skärm). Jag gillar Vista, trots att jag var skeptisk innan efter allt jag hört om det… Men det är väldigt tilltalande utseendemässigt och smidigt att arbeta med.

Med ny dator fick jag dessutom tillfälle till nystart. Med andra ord hade jag perfekt tillfälle att städa och sortera i saker och ting – alla mina bilder, allt skrivet osv. – som jag förde över från dvd/cd till datorn. Detta pysslade jag med i helgen. Och äntligen har jag ordentligt med plats! Nu kanske jag kan ha hela min musikskatt i datorn och ändå ha plats över – men bara kanske!

Utan dator

Som ett paket på posten kom med påsken datorkrångel. Omedelbara och slutgiltiga.

Först frös allting och jag kunde inte ens se muspekaren längre. Jag startade om datorn med den där trevliga lilla snabbknappen som man inte ska missbruka (ska inte, men gör gärna)… Men datorn startades inte om. Fläkten gick igång, javisst, men mer än så hände inte. Åtskilliga gånger med sladdutdrag däremellan försökte jag, men jag fick snabbt inse att datorn var död.

Begravning och svarta kläder, orgelmusik och blomsterkvastar.

Nej, nej, så blev det inte. Jag tog mig inte tiden att sörja datorn, bara lite tandagnisslan och självömkande gråt över att jag inte kunde fixa någonting själv, och sedan fick jag hjälp med att beställa en ny dator. Den nya, ungdomligt friska datorn med betydligt större minne, med betydligt fler finesser, och betydligt mer hälsosam, frisk och kry, anländer förhoppningsvis i slutet av veckan, och då ska jag (återigen med hjälp) installera en massa och få igång nya datorn, mitt hopp om framtiden.

I mellantiden sitter jag som på nålar, eller i alla fall sitter jag på andra ställen än på datorstolen. Förunderligt hur man inser att datorn slukat tid… Utan dator har jag plötsligt massor med tid till annat.

Först flydde jag till teven, men sedan insåg jag att jag inte längre vill ha tidsslukare.

Redan i söndags då jag först blev av med gamla usla datorn (jag beklagar mig inte) målade jag akvarell, målade akryl, läste ut en bok och började i en annan, samt såg på åtminstone en film.
Så gick långhelgen, med betydligt mindre datortid än vad jag förväntat mig (och önskat mig). Och nu sitter jag på lunchrasten och dreglar över en dator som faktiskt fungerar. Nej, jag ska inte jobba övertid…

I Julia Camerons bok har jag nu kommit fram till veckan där det är läsförbud. Jag har redan brutit mot det förbudet. Under påskhelgen har jag läst åtminstone tre böcker (om mumintrollen av Tove Jansson). I morse avslutade jag Pappan och havet. Men om jag har läsförbud under resten av veckan blir det tillsammans med mitt ofrivilliga datorförbud plötsligt jättemassa tid att göra annat. Tar jag bort teven blir det ännu mer.

Ska jag låtsas att teven också gått sönder?

Glad Påsk!

My Life Without Me

Jag har just sett klart en spansk-kanadensisk film: My Life Without Me. Med Sarah Polley i huvudrollen (som barn känd från den högst rekommendabla kanadensiska tv-serien Road to Avonlea).

Filmen var som en bok på det vis en bok går in på djupet i de små detaljerna. Det var verkligen en film om det lilla i livet, och allt det stora mitt i det lilla.

Kontrasterna.

Regnet. Döden. Livet.

Se den.

Hur mycket boknörd är du?

Tack Sama för kul test! Jag är nöjd med mitt resultat. Runt tusen böcker hemma, och massvis med olästa, plus att jag jämt lånar böcker på bibblan jag inte hinner läsa men lånar om och lånar om, borde ge något sådant här i resultat. Tilläggas kan att nuförtiden hinner jag inte läsa ut dem, men medan jag var barn var det inga problem med att sträckläsa femtio böcker på en månad.

Subarashii! Underbart! Fantastiskt! Wonderful! Excellent!

I dag, 19/3 2008, släpper Miyavi sin nya skiva -THIS IZ THE JAPANESE KABUKI ROCK- men det är inte det enda!

I samband med denna sin nya skiva gör han en europaturné och på den turnén ska han besöka Sverige! Jisses, vad glad jag blev när jag läste det! Självklart måste jag gå på konserten!

Jag fick informationen från New Nippon Shop, via deras nyhetsmail (anmäl dig en bit ned på sidan till vänster).

Den första juli i år, på Tyrol i närheten av Gröna Lund i Stockholm kommer konserten att äga rum, med insläpp kl. 19:30. En biljett kostar 340 kronor och kan beställas från Ticnet från och med den 14 april. Jag ska definitivt dit! Är det någon som vill hänga med?

Är du osäker, kolla in hans musik på Youtube eller beställ skivor på svenska New Nippon Shop.

(Som en parentes kan tilläggas att Miyavi utseendemässig (och gärna röstmässigt också förresten) är den som fått ge inspiration till Maximilians vän Ace, så kolla in video nummer ett nedan för snygga ”inzoomningar” av t.ex. ansiktet. Första låten, både låten i sig och videon visuellt, är riktigt vacker, dessutom!)

Här är två videor:

Miyavi – Hi no Hikari sae Todokanai Kono Basho de – PV (2008)

Miyavi – Sakihokoru Hana no Yo ni -Neo Visualism- – PV (2007)

Hur hittar man dit?

Jag slog upp en sida på måfå i The Right to Write och läste.

Aha, tänkte jag, så det är därför jag varit så lättirriterad och humörsvängande de senaste månaderna.

November med NaNoWriMo körde i och för sig slut på mig också, men jag har alltid haft längtan kvar efter att skriva. Citatet som fick mig att säga aha i The Right to Write var nämligen följande:

Over the long term, writing is a lot like marathon running and, just as a runner suffers withdrawal when unable to run for a day or two, so, too, does a working writer miss his writing work. A certain amount of writing, like a certain amount of miles, keeps the artistic athlete happy and fit. Without this regular regime, tensions build up. Irritability sets in. Life becomes somehow far less hospitable. A good writing day rights this again.

Jag känner igen mig i det där, ja i hela den sidan och i hela det kapitlet (som heter Loneliness). Det är verkligen vad som fått mig att gå omkring och svära och grymta gällande allt möjligt annat. Visst, kanske det inte är riktigt så enkelspårigt – många andra delar av livet spelar ju in. MEN det slår verkligen an i mig – och nu, ju mer jag skriver, desto bättre kommer jag att må. Det får mig att dansa inombords!

I dag har jag gjort några diktförsök på svenska och engelska. Jag har skrivit tio minuters flödesskrivning (Freewriting), och jag har skrivit en ljudövning: jag skrev helt enkelt ner alla de hörselintryck jag hade som en övning i sinnesanvändning i prosatext.

Dessutom har jag skrivit på Tusenskönan, men oj, vilket motstånd där fortfarande finns. Jag skrev i nio minuter, och sedan blev det stopp och jag tog tre minuters paus innan jag satte igång igen, skrev fyra minuter och så stopp igen. Fem minuters paus, och sedan två minuters skrivande. Därefter ytterligare två minuters paus och slutligen tre minuters skrivande. Hackigt som bara den, både innehållsligt och tidsmässigt. Men jag skrev på boken! Och mer än på länge, även om det gick långsamt.

Så jag upprepar igen: jag skrev på boken!

Fast jag kan ju inte låta bli att tänka: är det bara jag som pressar fram saker? Kanske är det inte alls så det ska vara? Jag vill lyssna på Maximilian och låta honom berätta, inte tvinga fram hans berättelse genom mig själv, om ni förstår hur jag menar.

Julia Cameron beskriver det så fint, att det är att lyssna, man lyssnar och historien ges till en, snarare än tvärtom. Så vill jag att det ska vara. Hur hittar man dit?

Texter som föder andra texter

Utan att ha planerat det eller ens tänkt på det, inser jag nu, när jag ser tillbaka på de senaste dagarna av skrivande att jag gjort övningen ”Freewriting” varje dag, en övning som finns i Beth Baruch Joselows Writing Without the Muse. Ett svenskt namn på samma övning skulle vara ”Flödesskrivning”. Jag skriver om vad som än kommer upp i mitt huvud under tio minuter. Det är mycket givande igångsättarövning. Dessutom är det skönt att ”skriva av sig”.

En annan sak som fungerar bra för mig när jag fastnat men ändå vill skriva, skriva någonting, vad det än är, är att skriva till musik, en övning som också finns i ovannämnda bok. Jag hade glömt hur ”lätt” det är, och hur givande.

Efter att ha diskuterat musik med en bekant, kom jag att tänka på Kate Bush och hennes skiva Hounds of Love. Den är verkligen en igångtriggare för mig; man kan associera vilt och fritt till hennes låtar medan man lyssnar – speciellt om man inte läser om hennes texter eller vad de egentligen refererar till, utan använder sin egna, högst personliga fantasi ihop med texterna.

Det finns en del artister och grupper som har underbara texter. Och säkert många fler än vad jag känner till!

Andra artister/grupper som inspirerat mig till noveller och dikter är bland annat Rush och Jethro Tull. Rush är ett kanadensiskt rockband bestående av tre av världens bästa musiker som hållit på sedan 1968 och still going strong! Det ni! De har dessutom väldigt djup i sina texter (ovanligt nog skrivna av trummisen i bandet). Wikipediasidan jag länkat till ovan innehåller dessutom några låtar om man vill lyssna och inte orkar hitta till Youtube.

Jethro Tull är ett brittiskt rockband, och deras texter är ofta hela – och mycket fantasifulla – berättelser. Som författare är det bara att sno hej vilt och göra om till sina egna, högst personliga, skapelser.

Ingenting är nytt, eller allt är nytt, och alla influeras och inspireras av varandra, så varför inte ta chansen när man får den?

Glömma bort att andas

Jag glömde bort. Tänk att jag glömde bort. Jag glömde bort:

att skriva är att andas.

Så har jag skrivit i presentationer om mig själv på nätet: att skriva är att andas.

Jag glömde bort att andas. Inte konstigt att jag har känt mig tryckt, nedsjunken, liggande i sörjig lera utan möjlighet att ta mig upp.

Någonstans på vägen blev ”jag ska skriva en bok med arbetsnamn Tusenskönan” till ”jag får bara skriva på Tusenskönan”. Inte konstigt att den flackande lågan som var mitt skrivarliv sjönk ihop till ingenting och nästan dog. Jag glömde att nära elden, glömde bort att det finns alla möjliga skrivövningar och skrivlekar man kan göra. Jag tappade bort leken. Det ska vara lekfullt även att skriva en bok; det blev till plikt och ansvar och allvar och ideal och perfektionism.

Det finns alltid tid till att skriva; små stunder här, små stunder där. Jag hittade ströstunder under hela dagen i dag då jag läste i Writing Without the Muse av Beth Baruch Joselow. Under lunchen gjorde jag dessutom en övning: jag skrev en A4-sida, ett vitt olinjerat blad, med flödesskrivning, i Joselows bok kallad Freewriting. Man skriver i tio minuter eller fyller ett visst antal papper med ord, vilka som helst, allt som dyker upp i huvudet, osorterat och okontrollerat. Ett sätt att komma tillbaka till ocensurerat skrivande.

Nu under kvällen har jag suttit en stund, bara en fem, tio minuter – men allting är bättre än ingenting – och skrivit på Tusenskönan.

I dag har jag också varit till biblioteket – ännu en fjärrlånad bok hade kommit fram: The Right to Write – An Invitation and Initiation into the Writing Life av Julia Cameron. Den boken dök jag direkt in i och läste i, bläddrade hit och dit, läste här och där och började om från början och läste saker i ordning. Redan nu har jag fått inspiration därifrån, känner mig bestämd och målmedveten – jag ska sätta igång med skrivövningar och göra varje dag. Julia Cameron skriver bland mycket annat om just det jag skrivit om ovan i kapitlet Dailiness. Hon tar som uppgift och övning upp att man ska skriva varje dag, precis innan sova, i tio minuter, om dagen som varit – först kort sammanfatta den och sedan ställa sig en specifik fråga att sova på, samt notera små positiva förändringar som skett under dagen.

Även om jag inte skrivit i vidare bemärkelse har jag skrivit något liknande, eller något som man i alla fall kan kalla kvällssidor, för det mesta bara en stolplista på vad jag gjort under dagen, men ibland med extrakommentarer till som ”bra gjort” eller ”jättekul”, och ibland skriver jag mer av dagboksanteckningar istället – det varierar beroende på humör och hur sent jag kommer mig för att göra detta.

Nu, i och med Julia Camerons Öka din kreativitet har jag skrivit morgonsidor också, nu i precis en vecka sedan förra tisdagen. Så visst skriver jag… och e-post och jobb förstås.

Men det kreativa skrivandet, det där lekfulla, det där som verkligen ska vara roligt, vara en lek, ett bevis på ens skaparglädje det har fattats mig. Skrivandet för skrivandets skull – det hade jag tappat bort.

Jag är glad att jag funnit det igen, och nu verkligen på riktigt, i och med The Right to Write och alla andra ovan nämnda böcker, i och med alla era trevliga boktips och all er uppmuntran! Tack!

Allting känns ljusare:

nu andas jag igen.

Ett barn i gul solhatt, ett kreativt skrattknyte

Tack så mycket, alla som kom med tips och uppmuntran till mig efter mitt senaste inlägg!

Dagen efter jag skrivit inlägget, det vill säga på tisdagen den 4/3 begav jag mig iväg till stadsbiblioteket under sena eftermiddagen för att titta efter böckerna som Sigrinn tipsat om. Ingen av böckerna fanns på stadsbiblioteket här i stan, men det gick att fjärrlåna dem från bland annat Gävle. I dag har jag faktiskt varit och hämtat ett av fjärrlånen: Writing Without the Muse – 60 Beginner Exercises for the Creative Writer i en New and Revised Edition av Beth Baruch Joselow. Som ni förstår har jag ännu inte hunnit annat än bläddrat i den boken.

En annan bok som jag däremot läst det mesta av är Julia Camerons Öka din kreativitet – den artistiska vägen – En kurs i hur du upptäcker och utvecklar din kreativitet (original: The Artist’s Way).

Jag lånade den boken förra tisdagen, den 4/3, och började genast praktisera den, för boken är ju en kurs, som undertiteln så väl uttrycker!

Både Sigrinn och Johanna W rekommenderade något liknande – The Right to Write respektive Konsten att vara kreativ (vad heter den i original, Johanna?).

Båda böckerna är skrivna av Julia Cameron, men de böckerna har jag inte hittat på stadsbiblioteket (dock har jag bett bibliotekarien om fjärrlån av The Right to Write).

Däremot hittade jag som sagt den tidigare nämnda boken Öka din kreativitet samt Låt din kreativitet flöda – En resa till inre sanning och hälsa (original: The Vein of Gold). Den senare är en fristående fortsättningskurs på förstnämnda boken.

Från och med förra tisdagen har jag alltså gått igenom Öka din kreativitet, första kapitlet, och nu, i och med vecka 2 är jag inne på andra kapitlet av boken. Det är ett kapitel för varje vecka, och det finns sammanlagt 12 kapitel; således är kursen på tolv veckor. Jag har tänkt gå igenom hela kursen och har redan börjat göra uppgifter som hör samman med varje vecka, samt att jag skriver morgonsidor och går på konstnärsträffar med mitt inre konstnärsbarn. Hittills är det riktigt roligt!

Just detta att man har ett inre konstnärsbarn poängterar Julia Cameron många gånger. Mitt konstnärsbarn är ett sådant där gulligt, spralligt litet barn som går igång på glad musik och solsken. Ett barn som är lättbelönat. Under min första provkonstnärsträff gick jag bland annat och köpte klistermärken och ett stickers-album. Perfekt nog hittade jag en karta som de kallade ”32 stickers för vardagskonstnären” med glittriga konstnärsklistermärken på. Jag belönar mig själv med ett nytt klistermärke i mitt klistermärksalbum varje gång jag skrivit morgonsidorna, varje gång jag går på konstnärsträff, och varje gång jag gör något som varit extra motigt.

Kursen har fått mig att komma igång kreativt sätt, på alla möjliga vis – förutom med Tusenskönan… Jag har gjort flera sidor i min art journal, klippt och klistrat med knappar, rosa tygband och trähjärtan, skrivit små textfragment och dikter, samt affirmationer ur Camerons bok. Jag har köpt frön – smultron, tomat och sallad – för att plantera ut på balkongen, jag har köpt örter – basilika och citronmeliss – och omplanterat i större krukor. Jag har besökt konstmuseet, tittat på utställningar och där även köpt en Moleskine-bok för akvarellmålning. Jag har varit på Ateljé Paletten, en liten lokal ateljé här i stan, och diskuterat konst med konstnären där – Eevi Gustavsson.

Och jag har börjat virka! Jag lånade en lär dig virka-bok av Sue Whiting på biblioteket och har satt igång med att göra en axelväska i mörkblått. Jag som inte har virkat sedan syslöjden i mellanstadiet!

Det tog sin tid innan jag kom underfund med hur man gjorde – speciellt som jag är vänsterhänt för det komplicerar till alla instruktioner och bilder; jag måste ju tänka spegelvänt!

Det viktigaste för mig att tänka på angående skrivandet som Julia Cameron har tagit upp hittills är att jag ska skapa och tänka kreativt, tänka kvantitet, inte tänka kvalitet. Inte bedöma vad jag skriver, utan lämna bedömandet åt andra. (Eller möjligtvis åt mig själv när jag är helt klar med boken.) Jag har hört det många gånger förut på olika vis, men det måste bankas in med olika formuleringar för att det möjligtvis, någon gång, fastnar och jag verkligen klarar av att leva efter det också.

Jag har belöningssystem för konstnärsbarnet när det gäller bok Tusenskönan också, men ännu har jag inte kunnat använda mig av det, eftersom jag skrivit alldeles för lite. Jag tänkte ge mig själv ett nytt klistermärke för varje 500 ord. Men hittills har jag bara skrivit ett par hundra ord… Jag hoppas kunna komma igång i dag. Jag bara MÅSTE över barriären! Och då kan enkla, barnsliga små knep som klistermärken fungera! Påhittighet och lekfullhet. Lekfullhet som Julia Cameron också lovordar – att det handlar om att leka. Kreativitet kan komma naturligt, bara man släpper på spärrar och barriärer och vågar släppa fram sitt inre konstnärsbarn. Och bara man är riktigt, riktigt snäll mot konstnärsbarnet.

Jag har inga problem med att vara snäll mot andra, men jag har svårt att vara snäll mot mig själv. Underligt nog går det lättare om jag tänker mig att jag är snäll mot ett litet konstnärsbarn, ett solskensbarn, ett kreativt skrattknyte, en liten solstråle, en solkatt, ett barn i gul solhatt…

Tröstlöst motarbetad... av mig själv

Jag önskar att jag hade kunnat skriva här att anledningen till att jag inte uppdaterat bloggen på så länge är för att jag varit så upptagen med skrivandet att jag inte hunnit, men så är det tyvärr inte. Det hackar med skrivandet som om det vore en gammal motor som kört slut på sig. Hack, hack, hack.

Och hela jag hackar på grund av det. Allting blir mörkare bara för att skrivandet inte funkar alls. Jättejobbigt. Och jag vet inte ens om jag gett mig själv chansen. Jag satt på Café Tuppen och funderade i dag, och gjorde en lista på anledningar till att det inte går att skriva. Kom fram till att det kanske beror på att allting blivit krav och måste och borde, och jag glömt bort att leka och ha kul.

Men hallå, det ska vara som ett jobb, det ska inte alltid vara kul – det kan inte alltid vara kul!

Det känns otroligt deprimerande att det gått ett och ett halvt år och jag inte kommit längre än till andra kapitlet… Visst, jag har skrivit mycket mer än så, men – och det är ett stort men:

MEN jag har insett att det jag verkligen skrivit framåt från och med kapitel två och fram till och med sista kapitlet inte fungerar, för allting måste utgå ifrån och formas av allt det som händer i kapitel ett på ett mer uttalat sätt – mycket mer uttalat än vad jag låtit det göra.

Visst, jag har skrivit om saker som händer efteråt, men det var en våldtäkt i kapitel ett, för guds skull! Och om jag inte låter den ta större plats i resten av boken, kommer ingen att köpa innehållet i min bok, än mindre köpa boken ifråga. Jag vet inte om jag ska låta den vara kvar, för plötsligt inser jag att boken handlat om annat än jag tänkt mig, och jag hade inte tänkt ta upp en så stor och betydelsefull fråga i min bok. Fast samtidigt bidrar det till de mörka stråk som faktiskt finns i boken och som måste finnas där.

Så jag antar att jag måste fortsätta att slita mitt hår – medan jag inte alls tror på mig själv.

Elizabeth George skriver i sin bok Skriv på! att man måste hitta och forma sin egen arbetsrutin. Jag kanske är – eller snarare jag är – i en sådan situation att jag inser att de arbetsmetoder jag prövat hittills inte fungerar för mig. Jag borde alltså – jag vill alltså – prova en annan arbetsrutin. Jag vet bara inte vilken…

Det är så jobbigt, men jag känner mig så tröstlös och så jäkla trött på mig själv och att jag motarbetar mig själv så. Det känns verkligen som om jag motarbetar mig själv när jag inte tror på vad jag gör och när jag aldrig får till det!

Låter han som han ser ut - ser han ut som han låter?

Du syns inte bredvid henne för hon STRÅLAR så mycket starkare

Jisses, vilken storstädning jag just gjorde!

Jag har bestämt mig för att strama åt berättelsen. Åtstramning är precis vad som behövs. Som med det mesta jag skriver svävar jag ut för mycket åt alla håll och kanter.

Jag bestämde för ett par veckor sedan att jag bara skulle skriva de viktiga scenerna, och lämna allt annat åt sidan. Efteråt ska jag titta på resultatet och se om det verkligen behövs mer – något som jag tvivlar starkt på. Alla onödiga scener är därmed bortskalade.

I dag – nyss! – storstädade jag! Jag tog helt resolut bort alla kapitel och scener som inte var 100% nödvändiga. Genom den avskalningen försvann fyrtio sidor hux flux.

Jag var uppe i precis 100 sidor. Nu tog jag bort, och sitter här med 59 sidor. Och då har jag ändå inte korrekturläst kapitel ett som jag skulle vilja. Ni vet, det där långa kapitlet som massor händer i, och som jag måste snygga till, förr eller senare. Det skulle innebära ytterligare några sidors minskning.

Nu känner jag mig nöjd. Ett långt bra första kapitel. Ett nytt och fräscht kapitel två som jag börjat på och skrivit ett par sidor på. Småbitar ur kapitel sex, kapitel åtta (som kommer att bli kapitel tjugonågonting, minst), kapiteldel rubricerad Scen skridskor, kapitel X, Z och Y, scen rubricerad (ur nya del två) samt det som jag kallar Sista kapitlet, ett kapitel som tänkt att vara just sista kapitlet, fast det är en gammal version, skriven ur tredje person och inte ur första. Något att rätta till alltså, när jag kommit så långt som till sista kapitlet på riktigt. För nu har jag bestämt mig att ta saker och ting i ordning; annars skulle det inte funka.

Så. Nu har jag storstädat. Nu ska jag putsa på kapitel två, den del som är skriven, och fortsätta på resten.

För det skrivna i kapitel två är aningen fragmenterat i början, och sedan har jag tre versioner av Maximilian är taktlös… Jag skrev med färgglada tuschpennor i min lilla svarta favoritbok (den köpt på Tiimari). Och vissa ord, som STRÅLAR, fick bli skrivet i lysande versaler.

Jag tror att jag äntligen och till sist börjar få kläm på vad taktlös är. Det är helt enkelt fråga om brutal uppriktighet.

Med det i åtanke förfinade jag Maximilians uttalande nedan tills det blev pang på rödbetan som jag ville ha det. Det är som skytte. Först skjuter man för långt till vänster. Nästa gång för långt till höger. Och när man gjort de missarna inser man precis var målet finns – vilket är mittemellan – och så skjuter man där istället. BOM! Död!

Fast i fallet med mina tre versioner blev det fyra, då jag skrev det här blogginlägget och inspirationen började flöda. Plötsligt slog det mig, den fjärde versionen, den som inte bara sköt i:et utan även pricken över i, för att blanda ihop liknelser och ordspråk.

Version ett (Maximilian till fröken H): ”Du syntes inte bredvid fröken B, för hon strålar så mycket starkare.”

Version två (fortfarande Maxim till fr. H:) ”I närheten av fröken B syns inte alldagliga damer som ni, fröken…?”

Version tre (Maxim till fr. H:) ”Åh, jag såg er inte. Ni syns inte lika bra som fröken B. Till skillnad från henne ser ni så alldaglig ut.”

Version fyra (M. till fr. H:) ”Åh, jag såg er inte. Ni ser inte lika bra ut som fröken B. Till skillnad från henne ser ni så alldaglig ut.”

I fallet med mina olika versioner måste man hålla i åtanke att Maximilian är himla kär i fröken B och därför ser henne i positivt ljus – annars kanske man kan misstolka uttalandena ovan och tro att fröken B på något vis skulle vara anormal på negativt vis.

Första versionen låter väldigt rolig och jag älskar att lägga betoningen på strålar. Det är en sådan där typiskt ogenomtänkt version som uppkommer när man skriver kreativt, nämligen med färgglada tuschpennor och tänker mer på färgerna än på vad som faktiskt sägs. Andra versionen är för tråkig och lam rentav. I tredje versionen är alldagliga = tråkiga, menlösa och så vidare. Fjärde versionen, där har vi brutal uppriktighet i ett nötskal!

Vad tycker Ni?

Med pompa och ståt!

Maximilians namnsdag firades med pompa och ståt, en magnifik middagsbjudning med massor av mat, och en glittrande bal på kvällen som avslutades storslaget med sprakande fyrverkerier som fyllde hela himlen och varade i över en timme.

Eller ja, riktigt så var det kanske inte, men jag firade i alla fall. Det blev glass med wok av frukt och bär till.

Wokade frukter är en av mina absoluta favoritdesserter.

Man blandar olja, lite juice (apelsinjuice eller flädersaft) och honung i en wokpanna. När det är hett (men inte ryker) lägger man i frukten (och i fallet ovan även bären) och wokar i någon minut under omrörning – inte för länge men lagom så att det blir riktigt varmt.

I det egentliga receptet är det förstås vissa specifika frukter, och fruktblandningen toppas med en nypa råsocker och hackade valnötter, men de detaljerna tycker jag inte behövs. Jag är nöjd bara det är wokad frukt som man ringlar över glassen. Jag tar vad än för frukt jag har hemma för tillfället.

Vid namnsdagsfirandet blev det päron, äpple, banan och vindruvor, samt bär- och fruktblandningar (frysta som fick woka lite längre) av hallon, blåbär och något exotiskt mix. Allting rödfärgat på grund av de nu tinade hallonen och all hallonsaft.

Mums!

Lek med färger

Tillbaka i mitt gamla jag utnyttjade jag varje ledigt tillfälle under gårdagen till att skriva på Tusenskönan – raster, lunch och kväll. Sammanlagt blev det 1 522 ord. Det är ännu en gammal vana sedan NaNoWriMo som jag funderar på att återuppta: ordräknandet. Det skulle kanske gå bättre att skriva om jag satte ordpress på mig varje vardag, snarare än klockslagspress, för det fungerar inte som det ska med mina 20-21-stunder.

I går flöt det som sagt på bra, och det allra roligaste skrivandet blev på kvällen (under min obligatoriska timme). I boken Kreativ intelligens av Tony Buzan står bland mycket annat att den kreativa skapandekraften ökar om man skriver med olikfärgade pennor, och jag beslöt att testa det under gårdagskvällen. Egentligen handlar större delen av Buzans bok om mindmaps med ® efter. Söker man på Adlibris hittar man massor av mindmap-böcker av Buzan. Dock är det inte riktigt rättvist sagt av mig, eftersom huvudsaken med boken är att utveckla sin kreativitet på ett roligt och stimulerande sätt. Jag tycker om boken och rekommenderar var och en som vill vara lite mer av konstnär, musiker eller poet att låna eller köpa boken.

I vilket fall, jag plockade fram alla mina gamla tuschpennor och satte mig på vardagsrumsgolvet för att skriva. Det mesta av målandet och tecknandet som jag gör hemmavid sker på vardagsrumsgolvet av någon anledning. Kanske för att jag tycker att det mörka köksbordet är för trist (jag vill byta köksmöbler) eller för att jag inte har någon riktigt bra stor arbetsyta annars (datorbordet och även vardagsrumsbordet är begränsad yta som jag dessutom är rädd om).

Det blev ett kombinerat testa vilka tuschpennor som fortfarande fungerar och skriva med fokus på färger. Det var riktigt roligt! Det blev mer fokus på ”vilken penna ska jag ta härnäst?” och ”vilken färg ska jag ta nu” än på själva skrivandet som sådant. Vilket är utmärkt för jag lurar bort den inre kritikern totalt – han/hon är helt bortkollrad och jag sitter förnöjt och koncentrerar mig på pennbyten snarare än något annat. För det var när jag bytte penna som jag måste komma ihåg vilket ord som skulle skrivas med nya färgpennan – den enda lilla pausen jag unnade mig; annars skrev jag konstant och utan pauser.

Det var lek, helt klart! Jag har både hört och läst att man ska leka mer, även som vuxen, och dessutom var det någon som sade att vad han gjorde i livet och vad han tyckte livet gick ut på var att hitta sitt eget sätt att leka på, det man själv ville leka med, och sedan ha så roligt som möjligt i sitt lekande. Jag kommer tyvärr inte ihåg bättre än så, vilket är lite synd för jag hade gärna sparat citatet.

I dag, hittills, har jag ägnat mig åt något inte riktigt lika lekfullt, nämligen renskrivning av det jag skrev i går på Tusenskönan. Men nu när jag är klar med det ska jag leka igen! Nu har jag äntligen hittat syftet med tuschpennor (som jag annars tycker är värdelösa att använda när det kommer till tecknande)! Och i morgon ska jag nog bestämt shoppa lite, med andra ord köpa mig nya tuschpennor.

Allt dansar hand i hand, hand i hand

Kreativitet går hand i hand med motion och hälsosamt leverne. Åtminstone för mig. Så det är ingen slump att jag kommer igång med skrivandet just nu. Det står klart för mig när jag ser mönster.

Jag minskar på stressen genom att göra klart saker och ting, sådant som arbete och c-uppsats. Jag minskar på stressen genom att äntligen ta mig för att komma igång igen nu i och med det nya året med ny motion – hittills visserligen bara promenader, men jag går överallt dit jag vill ta mig. Jag minskar på stressen genom att tänka hälsosamt leverne och äta bättre, mer regelbundet och mer kreativt.

Motion är annars en svår del för mig. Ingenting går upp mot skrivande och målande och tecknande och lyssnande på musik.

Apropå musik har jag fått ett otroligt sug efter att äntligen börja med det jag tänkt på och velat göra i flera år nu: att spela tvärflöjt. Jag inser att tvärflöjt är dyra ting, och eftersom jag bara vill prova på utan krav, kanske jag ska börja med en vanlig flöjt så länge. Jag är så sugen att jag funderar på att köpa en flöjt nu, precis nu, på en gång! Vi får se hur det blir med det...

Men idrotten, var det ja…

Om jag bara kunde hitta en idrottsform som drog lika mycket som skrivandet, eller i alla fall lika mycket som annat kreativt jag vill göra! Men det är svårt!

En gång i tiden spelade jag basket – när jag var barn – tills vi spelare kom upp i tävlingsåldern och jag fann mig själv sittande på bänken vid matcher. Då var det inte lika roligt längre.

Jag har provat på fäktning – och fäktningen är i och för sig fortfarande en speciell sportform för mig. Värjfäktning kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Men, måste jag medge, jag är lat.

Fäktningen innebär att jag måste ta mig dit och hem – och det är rätt långt, på andra sidan stan. Och dessutom är fäktningen sådan att det är roligare om man frifäktar och tävlingsfäktar. Något som man inte kan göra om man inte satsar ordentligt på sporten. En gång i veckan är alldeles för fjuttigt. Två eller tre gånger i veckan, då börjar det likna något. Men jag vet inte om jag verkligen vill avsätta den tiden. Jag vill ha tid och tid och tid till att skriva och teckna och måla!

Men motionen måste till för att kroppen ska må bra, och därigenom sinnet och därigenom hela jag. Dessutom får jag så himla dåligt samvete om jag inte gör något fysiskt – för min egen skulle alltså, för att jag vet att det är så viktigt. Plus att jag blir stingsligare. Så jag måste hitta något kul sätt!

Simmat har jag gjort tidigare. Det är inte så långt att gå dit, men det är omständligt, och dessutom vill jag hellre vara halvt blind i simhallen än att ha på mig kontaktlinser (för jag är fåfäng och vill inte se för bra). Och jag har köpt kontaktlinser just för motionens skull. Jag kan låtsas att jag inte har dem och gå halvblind och simma. Men som sagt, det är för omständligt. Och inte bra för huden med bad i klor för ofta… speciellt inte med min fiskhud (fråga inte).

Friskis & Svettis höll jag på med i höstas och där hittade jag pass som passade mig (haha, fyndigt!) och yoga dessutom. Yogan var riktigt rolig. Jag måste bara över tröskeln och komma igång med den träningen igen. Men det är inte roligt på samma vis som kreativt skapande eller ens som fäktningen. Yogan gillade jag dock på riktigt.

Jag har lånat en yogabok på biblioteket så jag kan sätta igång med det hemmavid.

Jag har också lånat Planera dig fri – så skapar du tid och rum för dig själv av Chris Edman, och Kreativ intelligens av Tony Buzan (hittade bara länk till engelsk originalutgåva på adlibris), vilket säger en del om vad jag lägger fokus på just nu och vill utveckla.

Så för att avsluta och knyta samman detta inlägg, upprepar jag mig: det är ingen slump.

Det är heller ingen slump att min kreativitet också hör samman med mitt ordningssinne och med hur saker och ting ser ut runtikring mig. Jag har storstädat min garderob och rensat ut många kassar med gamla kläder. I dag rengjorde jag till och med kylskåpet och slängde gammal mat som gått ut; jag tar tag i sådant jag vanligtvis skjuter upp. (Precis som jag vill slänga och redigera och rensa upp i röran som är första kapitlet på Tusenskönan).

Med andra ord gör jag nu allt det där som behövs vara gjort för att jag ska få ro nog inom mig för att kunna skriva, och än mer viktigt, kunna skriva någonting bra.

Pausfågelns söta kvitter

Anledningarna till att jag varit så tyst på bloggen de senaste veckorna är flera: bland annat att jag faktiskt börjat jobba med Tusenskönan igen, som ni ser i inlägget nedan. En annan anledning är att jag varit anskrämligt trött och inte vetat vad jag skulle uppdatera med för något.

Redan den 22/1 hade jag en riktigt bra dag skrivarmässigt. På andra plan också, förresten. Jag avslutade ett stort arbete som hängt över mig i veckor och kunde ta eftermiddagen ledigt. Med en stor tyngd bortlyft från mina axlar satt jag hela den tisdagseftermiddagen på biblioteket, på café Tuppen, där jag numera måste anse mig vara stammis, och skrev och planerade. Strukturerandet på papperet hjälpte mig att få struktur även i huvudet. Det var då niopunktlistan nämnd i dagens andra inlägg kom till.

Under veckorna som följt har jag besökt biblioteket många gånger, lånat och läst massvis med barnböcker och funderat kring mina barnboksprojekt, men också suttit och skrivit på Tusenskönan, dels planering, dels fragmenterade stycken ur boken.

Fragmenterandet har gjort mig frustrerad. Jag vill skriva långa sjok som hänger samman och verkligen komma framåt. Men jag inser att jag måste planera lite igen, om inte annat för att komma in i allting efter min långa ledighet under december och januari. Så planerande är vad jag ägnat mig åt sedan den 22/1. Nu känner jag mig redo att verkligen börja skriva igen. Och förhoppningsvis är jag också redo att verkligen bita tag i texten och komma framåt.

Jag hör själv hur otålig jag verkar, och det är jag också. Det är väl det som är problemet. Jag är återigen i något slags stresstillstånd, när det bästa vore om jag var lekfull och roade mig i mitt skrivande. Hur kommer jag dit? Finns det några råd till hur jag kommer dit? Övningar att göra? Tips?

Lady 1, 2 & 3 and King of Working Flair

Eftermiddagen tillbringades till stor del på biblioteket, närmare bestämt på Café Tuppen, där jag satt med min lilla svarta anteckningsbok:

wanna-be-moleskine-but-is-just-a-lookalike-bought@tiimari

Jag skrev på Tusenskönan.

Flera gånger fick jag impulser av olika slag – jag skulle kolla upp det och det i biblioteket – jag skulle kolla min mail (fast jag just gjort det innan jag satte mig i kaféet) – jag skulle leta efter det och det – men jag tog det för vad det var: impulser som skulle få mig att sluta skriva och göra annat. Med andra ord: massivt motstånd.

Motståndet till trots satt jag kvar och skrev några sidor. Det var en seger i sig!

Men sedan gav jag ändå, till sist, upp. Och gick och tittade efter astrologi- och ”att skriva”-böcker och intalade mig själv att jag gjorde det för att ”man kan aldrig få nog av att titta på Maximilians astrologiska aspekter” och ”det kan alltid finnas ännu en synvinkel som kan ge inspiration”. Löjliga bortförklaringar, förstås.

Så jag vandrade hem med ännu några fler böcker, att lägga till den 60+ låneböcker-högen hemma, som består mestadels av barnböcker – bilderböcker och kapitelböcker – och en och annan fackbok.

Jag har kommit igång med skrivandet igen, på riktigt den här gången, av den enkla anledningen att jag har bestämt att göra det enklast möjliga. Det som fortfarande är förskräckligt svårt.

Det jag ska skriva är de stora, viktiga avsnitten i Tusenskönan.

Jag har insett att jag tidigare fladdrat ut åt olika håll, tappat bort vad Tusenskönan egentligen handlar om, skrivit massa svammel, sådant som ändå måste tas bort sedan.

För att undvika det har jag benat upp Tusenskönan i enkla ord. Jag skrev först en mindmap, och gjorde sedan en lista av denna mindmap. Nu ska jag följa den listan och skriva vad var och en av punkterna representerar. Det är nio punkter.

Återigen har Tusenskönan delats upp i delar. Den här gången i tre delar, var och en av dem namngivna efter den person som kan sägas vara nyckelperson i delen ifråga. Första delen heter Linus. Jag vet inte om jag har nämnt honom tidigare, men han kan sägas vara Maximilians ärkefiende. Varje huvudperson – varje protagonist – måste ju ha sin antagonist. I del ett är det Linus.

Första delen består som sagt av nio punkter – av nio mycket omfattande punkter. Som ett exempel kan jag ta första punkten, som i realiteten representeras av 53 sidor just nu, och därtill motsvaras av kapitel ett.

Så punktsystemet är skenbart enkelt, men mycket ska in under var och en av dessa nio punkter.

Kapitel ett är ett långt och händelserikt kapitel som jag skrivit mer om här, men vad jag just nu brottas med är tankarna kring kapitlets slut, och vilka konsekvenser dessa sluthändelser får, och hur de ska gestaltas (eller undvika gestaltning) under följande kapitel.

För jag funderar på om jag verkligen måste skriva fortsättningen på vad som sker i slutet på första kapitlet i och med andra kapitlet, eller om jag helt enkelt kan hoppa över allt det och dyka in under punkt 2 på min lista.

Svårigheten är att punkt 2 på listan tar mig så långt fram, handlingsmässigt. Men det är ett viktigt steg, till nästa stora händelse i Tusenskönan. Ska jag verkligen beskriva alla småsaker däremellan, bara för att på en gång tillfredsställa läsarens nyfikenhet i slutet på kapitel ett?

Kapitel ett slutar på ett vis som får läsaren att tro att ”här blir det en fortsättning med dam 1”.

Men om jag börjar kapitel två med mötet med dam 2, börjar läsaren fundera och kanske till och med svära: ”vad fan är Maximilian för en människa egentligen?” – han var ju nyss ihop med dam 1 och nu är han kelvänlig med dam 2 istället.

Tidigare hade jag ett (dåligt skrivet) kapitel två som följde direkt på kapitel ett. Och efter det hade jag ett kapitel tre som följde direkt på kapitel två. Inget av dessa kapitel hade några stora händelser i sig, eller jo, det fanns stora händelser i dem, men jag lyckades aldrig komma fram till dem i mitt skrivande. Eller jo, nu ska jag vara rättvis mot mig själv.

Kapitel två är i stort sett klart. Det händer en hel del, småsaker mest, och så en stor grej som jag måste få in någonstans för att balansera upp en liknande händelse i kapitel ett.

Kapitel tre är en gammal historia som hänger kvar mer för att jag gillar den och vet att jag någonstans måste få in den eftersom en del viktigt händer, och dessutom innehåller den massa Ace (biperson no 1) och flairing och coola grejor, yo, man, typ, yeah och yay.

Ärligt talat:

Kapitel två och tre som jag hade tänkt det tidigare var bara presentationskapitel. Presenterande av de stora bipersonerna: A, K och O.

Hursomhelst, jag har mer och mer insett att även om jag botaniserat om i kapitel två och gjort det mer aktuellt med följscener på kapitel etts slutscener, och om man också bortser från balanshändelsen nämnd ovan, så är det i mycket ett enda långt ointressant tuggande. Underhållande, visserligen, men inte på något sätt oumbärligt, för personerna kan presenteras på bättre vis – de har hela Tusenskönan på sig att växa på – och balanshändelsen och annat som sker och som är oumbärligt för handlingen kan bakas in i andra kapitel.

Så varför tvekar jag?

Liten orsak: För att jag tror att kapitel två och tre ändå har betydelse. (Jag har inga problem med att döda mina älsklingar annars – snarare är det så att jag för lätt dödar allting och tycker att ingenting är bra nog att sparas över huvud taget)

Stor orsak: För att jag är rädd att jag sviker läsaren (och Maximilian!) om jag hoppar till punkt 2 på min lista och låter det bli det nya och aktuella andra kapitlet. Men det kanske kan bli mer spännande OM (se hur STORT det OM:et är!) jag lyckas med att bitvis, lite då och då, på ett snyggt och stiligt sätt föra in information om vad som egentligen hände mellan kapitel etts slut och kapitel tvås början.

Den stora boven är min brist på tilltro till min egen förmåga. Jag tror inte att jag kan göra något snyggt av den där ge-läsaren-informationen-bitvis-versionen.

Mitt tvivel till trots har jag redan börjat på mitt nya kapitel två: jag har skrivit några sidor sittande på Café Tuppen, och jag har renskrivit en del av det skrivna.

Problem uppkom dock redan i början av detta kapitel, då ett telefonsamtal äger rum. Maximilian talar med Ace (Da BIG King of Working Flair), där Ace för dam 1 (från kapitel 1) på tal. Medan Maximilian talar med Ace är han redan på sin träff med dam 2.

Faktiskt känner jag mig väldigt orättvis mot Maximilian som förde in honom i dilemmat från första början. VARFÖR ger han sig in på lustfyllda turer med dam 1 när han redan lovat dam 2 en träff och dessutom är förälskad i dam 3? Är det jag eller Maximilian som bestämt detta? Är det han eller jag i egenskap av han som ger sig iväg med dam 1?

Än mer dilemma när han faktiskt inte kommer ihåg vad han gjorde med dam 1 (han var för full). Så hur ska jag ens börja förklara saken i mitt nya kapitel två? Ska jag låta Ace tala om vad som egentligen hände? Hur ska jag lösa det här!?! Kan det lösas? Hur? Har jag redan löst det hela genom diskussionen ovan? Eller har jag bara trasslat till allting?

Which Man or Woman of Legend Are You?

YOU ARE TSAI WEN-CHI!

Tsai Wen-chi was the beautiful daughter of the famous Han dynasty scholar, Tsai Yung. Toward the end of the Eastern Han era, amid the chaotic political upheavals and foreign invasions, she was taken hostage by the barbarian king. There, in an alien land, she languished for twelve years, until the warlord Chou negotiated her release. Upon her return, Wen-chi found her father had passed away, leaving reams of essays and manuscripts in disarray. Thereupon she made the vow that she would not rest until his work was finished. The end result was a compilation of over four hundred volumes that took years to complete, and became a Chinese literary classic.

Which Woman of Legend Are You? Find out! By Nishi.

Kommentar: Fyrahundra volymer... Inte dåligt. Om jag publicerar ens hälften eller en fjärdedel av det kan jag känna mig nöjd! Äsch, let's face it... Även om jag bara publicerar en enda bok, kommer jag att vara nöjd! Eller okej, tio böcker... Tio böcker låter bra, eller hur? Kanske tjugo... eller trettio? Bäst att jag sätter igång!