Jag började med fragment av kapitel tre för ett bra tag sedan, innan jag riktigt fått till Maximilians röst.
Saken kompliceras av att jag skriver på två berättelsetrådar parallellt. Varannat kapitel, udda kapitel, utspelas ett visst år, och varannat kapitel, jämna kapitelnummer, utspelas fyra år tidigare.
När jag skapar ett kapitel i en viss tid, den förstnämnda där Maximilian är som äldst, kommer glimtar av fortsättningar fram och därför började jag skriva på kapitel tre när jag fortfarande skrev på kapitel ett (och på kapitel två parallellt).
Jag skriver i första person, jagform, och rösten jag fått till och är nöjd med när Maximilian är som yngst, är något annorlunda än den röst han har när han är fyra år äldre.
Det lilla jag skrivit av tredje kapitlet har jag skrivit om och skrivit om eftersom Maximilians rätta röst kommit fram och utvecklats till det som verkligen känns och är rätt i det första kapitlet.
Saken är nu den att jag startade i min nyaste version av kapitel tre på ett tidigare ställe, handlingsmässigt, än jag gjorde senast. Och nu har jag skrivit mig in i ett hörn, för i denna min nya början av kapitel tre, som jag skrev alldeles nyss, handlar han på ett sätt som gör att det som jag verkligen blivit nöjd med, och som utspelas något senare, inte fungerar längre, för han stormar iväg och jag vet att han absolut inte går tillbaka till det där rummet igen. Hans stolthet förbjuder honom det.
Så allt det som jag tänkte mig utspelades i det där vindsrummet några minuter eller en kvart eller på sin höjd en halvtimme senare är omintetgjort av hans plötsliga agerande som jag inte alls var beredd på.
Ah! Ett exempel på hur det går när man skriver och personerna med ens agerar utifrån sin egen natur och utanför författarens kontroll! Men tillbaka till Maximilian...
Såhär var det:
ett gräl utspelas. Därefter blir Maximilian så arg att han stormar ut ur rummet och nedför trapporna och bort därifrån utan någon som helst intention att komma tillbaka under resten av den dagen.
Frågan är: ska jag tvinga honom tillbaka dit – få honom att svälja stoltheten och klättra uppför vindstrappan och gå tillbaka in i rummet eller ska jag låta honom vara och skriva en fortsättning utifrån var jag nu – plötsligt! – befinner mig?
Här kommer nog begreppet “döda sina älsklingar” in på ett fint sätt. Min älskling är just nu det som jag trodde skedde (men som kanske sker senare, någon annan dag, eller inte alls), och jag vill ogärna släppa det eftersom jag är så nöjd med det. Men om jag verkligen försöker få med det låter jag Maximilian gå ifrån sin natur, krypa tillbaka, svälja sin stolthet, och dessutom handla på ett sätt som inte alls passar sig i början av boken där han fortfararande inte inte hunnit utvecklas på det sätt som han genom romanen ska göra. Så det beteende jag funderar på att göra aktuellt nu, skulle kunna fungera och vara alldeles rätt i slutet, men absolut inte nu i kapitel tre i början på romanen.
Så jag måste döda älsklingen, fast det står mig emot...!
Om, om!, jag inte kan baka in det gamla i den nya början jag nyss skrivit och därmed göra avsnittet lite längre, och Maximilians beteende lite mer förlåtande och om inte rättfärdiga hans beteende så i alla fall gör det förstående – speciellt i läsarens ögon – och vad läsaren ser och tänker är viktigt för läsaren sägs ju göra halva jobbet.
Aha! Ett sätt att rädda min älskling utan att döda den! O, glädje!
(tillägg: i augusti 2007 ändrade jag kapitelplaneringen så att allt som utspelas fyra år tidigare hamnar i en separat del 2 och allting som händer i bokens “nu” blir i en del 1, och således blir kapitel tre till kapitel två, varför etiketten ändrat namn till “andra kapitlet”)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar