Misstagen som speglar misstagen som speglar misstagen som speglar misstagen som speglar misstagen...

Två gånger har jag gjort det såhär långt.

Vad, undrar du?

Jo, jag har två gånger skrivit fel. Nu när jag skriver om Maximilian i första person refererar jag naturligtvis till honom som “jag”. Men två gånger, en gång i första kapitlet och en gång i femte kapitlet, har jag skrivit “sade Maximilian” istället för “sade jag”.

Nu kanske du tycker att det där inte är någonting att haka upp sig på, man skriver fel ibland och så är det bara. Men jag skönjer en djupare mening i dessa mina misstag.

Likt två speglar intill varandra, där den ena spegeln speglar den andra som i sin tur speglar den första och så vidare, kan jag i mina misstag se mig själv. För att föra liknelsen ännu längre kan jag säga att jag i ena spegeln ser mig själv medan jag i den andra spegeln ser Maximilian. Vad jag ska göra är att se in i den spegel som visar Maximilians spegelbild och så att säga se mig själv i den spegelbilden, bli Maximilian som står framför den där spegeln, istället för att vara mig själv. Men när jag nu gör misstaget att skriva “sade Maximilian” istället för “sade jag”, så ser jag plötsligt inte alls honom (mig själv) i spegelbilden utan mig själv (Cool like Plastic).

För då gör jag – och här kommer det relevanta i kråksången – misstaget att gå tillbaka till att vara utanför honom, rentav långt bort ifrån honom, och se honom på ett gigantiskt avstånd där skeva spegelbilder, sådana där skrattspeglar som finns på tivolin, visar upp sig för mig istället för den rätta och riktiga bilden av Maximilian. Med andra ord faller jag tillbaka i mitt gamla sätt att skriva, det som inte alls är Maximilian utan jag som försöker skriva om någon som är alltför långt bort för att jag ska kunna höra ordentligt. Som en man som står på andra sidan en ravin eller i en annan dalgång i ett berglandskap och skriker och vad jag hör är bara fragment av ekon.

Om jag ska fortsätta bildspråket så tänds en lysande neonröd lampa med siren var gång jag råkar skriva “Maximilian” där det borde stå “jag”.

Och det är jag tacksam över, för då vet jag när jag är fel ute. Då har Maximilian sagt något som han inte alls har sagt, något som bara den coola plasten tror att han säger, och inte bara tror, utan antar eller gissar sig till att han säger. Gissar och gissar fel. Som att alltid dra nitlotten vid lottodragning.

Inte bra, säger jag och skakar på huvudet.