Tänk dig en sympatisk person som ändå har sina fel, mindre sympatiska drag, och dessa fel lyser igenom på en gång och det rätt kraftigt. Skulle du läsa om en sådan person eller lägga bort boken?
Om författaren var tillräckligt skicklig skulle du fortsätta läsa ändå. Men varför?
Jag befinner mig i en sådan situation, för jag försöker beskriva just en sådan person.
Hur balanserar man rätt när man vill få fram både de positiva och de negativa dragen hos en människa?
Än svårare: hur balanserar man det på bra vis när personen ifråga, speciellt till en början, är övervägande sina sämre drag, för att sedan, under bokens gång, bli mer av de positiva dragen?
Tips och idéer, någon?
Men oj vilka roliga bekymmer du har!! Ännu en JÄTTEspännande frågeställning!
SvaraRaderaGivetvis måste du skapa karaktärer som är *människor* först och främst. En sådan karaktär som du beskriver tycker jag är otroligt, otroligt intressant att läsa om. Personligen fattar jag snabbare sympati för en karaktär som är full av fel och brister, än för en som är i det närmaste perfekt. Perfekta karaktärer blir lätt klichéer, och lätt tråkiga och svåra att ta till sig. Det är de mångbottnade, konfliktfyllda karaktärerna som fastnar i minnet. Du vet, allting i en story bör bestå av konflikter, och det är just sådana här inre konflikter som skapar spänning och dynamik, som håller fast läsaren och lockar till fortsatt läsning.
Och att börja som du beskriver det är bara suveränt! Jag skulle definitivt läsa en sådan bok! Absolut!!! Jag tror det där kallas "alkemistiskt skrivande" -- karaktären växer genom att lära sig av sina misstag och tillkortakommanden. Och det enda rådet jag kan ge dig (fast jag är ingen expert!!), är att tänka på det där: att karaktären hela tiden måste lära sig och utvecklas. Annars hamnar det lätt fel. Själva balanserandet mellan det goda och det onda brukar då följa ganska naturligt. Det är inte så väldigt komplicerat. Gör karaktären mänsklig -- och se till att våga ta ut svängarna.
Det samma gäller förstås de "onda" karaktärerna. Våga ge dem försonande drag -- och du skapar karaktärer som griper tag och engagerar.
Tack så mycket för din långa och utförliga kommentar! Jag håller med dig om allting. Termen "alkemistiskt skrivande" var ny för mig! Intressant. Och speciellt tack för att du poängterar det med att låta karaktären utvecklas och balansera förändringarna i karaktären. Det tål att tänkas på, och är inte helt lätt att gestalta, inbillar jag mig. Speciellt inte om karaktären faktiskt ändå är samma person i grunden i början och slutet... Men som du säger, det mesta löser sig nog naturligt, bara man låter personen reagera på vad som händer honom/henne.
SvaraRaderaAllt som Linda sa. Och en annan grej, det klassiska rådet när det gäller svagheter (hos en person som man vill att läsaren ska sympatisera med) är väl att försöka visa *varför* karaktären har dessa drag. När vi förstår en person, oavsett hur illa denna beter sig, så får vi också ökad sympati för denna.
SvaraRaderaSom exempel, någon beter sig illa på jobbet. Vi förfäras. Men om vi vet om att denna person mist en familjemedlen, e.d., då har vi större sympati, för vi vet att beteendet kommer från sorg och inte elakhet.
(Och hej, förresten! Trevlig blogg!)
Tack, du har rätt, sympatier är viktiga, speciellt med huvudpersoner och andra viktiga såna...
SvaraRaderaTack, kul att du gillar den! Välkommen tillbaka!