Jag hade skrivit fem rader eller fem meningar eller åttiofyra ord, som jag var nöjd med. Det var allt tyrannen tillät mig att behålla av kapitel ett. För min inre kritiker känns sannerligen som en tyrann. Jag har lust att spotta på henne och skrika “Jag vill skriva min egen dåliga bok ifred!” För det är vad tyrannen tycker att jag skriver: en dålig bok. Hur jag än gör blir det stryka, ta bort, rata, kasera. Till viss del är det väl bra att kunna döda sina älsklingar och kunna slänga sådant man vet inte håller. Men när kritikern är så stark att ingenting släpps igenom filtret, när själva skrivflödet stoppas upp innan det ens börjat, då har det gått för långt.
Jag skrev “hade skrivit fem rader”, för nu har jag äntligen, tackochlov och till sist skrivit lite mer.
Jag är uppe i ett helt första stycke på första kapitlet eller tio rader eller elva meningar eller etthundrasextiosju ord. Grattis! Kan tyrannen falla från tronen? Jag kämpar på och hoppas att så är fallet. För jag vill bara bli lämnad ifred av den där avskyvärda överkritiska tyrannkritikern. Jag vill skriva min dåliga bok utan att texten blir stampad på under kreativitetsprocessen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar