Det beryktade andra kapitlet

Hur har det gått för mig med det beryktade andra kapitlet (se två tidigare inlägg med etiketten “andra kapitlet”)?

Tidigare idag redigerade jag första kapitlet. Jag utvecklade samtal som skulle vara längre, petade i formuleringar, började sy igen ett par av de många hål som finns i slutet av det skrivna, och funderade kring hur jag ska fortsätta att skriva på kapitlet, för det är långtifrån klart än.

Sedan tröttnade jag på redigeringsarbetet och satte igång med det andra kapitlet. I dag gick det bättre än i går.

Jag har börjat ännu tidigare, i en tågvagn, och i och med det fick jag fart på det hela.

Plötsligt började Maximilian berätta, och han gjorde det bra också, med allehanda skämt, och långa och invecklade meningar. Han tycks ha förkärlek för sådana.

Jag tycker att jag ändå lyckats nu, gällande honom, med balansen mellan självförtroende, ödmjukhet och högmod, och att jag, i det som annars är rätt självsäkert, hittat utrymme för tvivel, oro och mindervärdeskomplex. Och som en bonus i det hela har han ett stort mått av humor och självironi som också lyser igenom.

Sedan är jag förstås väldigt skeptisk mot att jag verkligen lyckats, att läsaren kommer att förstå, att jag verkligen åstadkommit det jag tror mig ha gjort i det jag skrivit, att jag... att läsaren... och att... och så vidare.

De senaste dagarna har jag också ägnat åt “forskning” för att kunna skriva det andra kapitlet på ett bra sätt.

Jag har surfat efter information om hundar och hittat den i mitt tycke perfekta rasen, äntligen, för Maximilians hund, som lååångt tillbaka (från ett år till ett halvår eller så) var en tax, sedan blev en röd irländsk setter (i våras), därefter en labrador (en mycket kort period), och som nu, sedan tidigare i dag, är en saluki, en ståtlig flertusenårig ras. Information om denna gamla hundras hittar ni här.

Att det varit så skiftande hundraser (steget är långt från en dvärgtax till en saluki, inte minst ifråga om storlek), säger väl en hel del om hur mycket Maximilian själv förändrats i mina ögon, för hunden speglar, liksom i det gamla uttrycket, ägaren och hans karaktär.

Jag har lånat diverse böcker på biblioteket, som jag blädderläser i, böcker om dräkthistorik, med fokus på 1700-talet.

Och jag surfar efter information om droskor, albinism och musiker, bara för att nämna några ämnen.

Apropå musiker har jag mängder av böcker om musik hemma, också lånade på biblioteket, allt ifrån “Singing for Dummies” till “Symfoniorkestern och dess instrument”.

Att skriva en bok är sannerligen en berikande sysselsättning, för att inte tala om mångdimensionell, utvecklande och lärande. Och jag märker att jag, även här, börjar skriva lite åt det hållet som Maximilian skulle göra. Nåja, det är väl bara bra det.

(liten notis: inlägget handlade tidigare om tredje kapitlet, som numera blivit andra)