Jag läste tidigare i dag en intervju med en av mina favoritförfattare, Robin Hobb, som jag bland mycket annat beundrar på grund av hennes sätt att göra karaktärerna i sina böcker levande, även bipersonerna som handlar, agerar och lever sina egna liv på sina egna sätt utanför berättelsen, på sätt som inte huvudpersonen kan påverka. Jag beundrar också hennes språk. Såsom i allt jag läser lägger jag märke till språket och kritiserar det, risar eller rosar, beroende på.
En av de saker Robin Hobb sade i intervjun lade jag speciellt märke till eftersom det slog an i mig själv:
“The unpublished books in my attic are staying right there. Every writer probably has a 'trunk novel', a first (or second or third) effort that never quite succeeded. They are unpublished for a reason. They are books that don't work.”
/ Robin Hobb i en intervju som finns i sin helhet på följande sida:
http://www.voyager-books.co.uk/Authors/Interview.aspx?id=670&aid=2661
Precis som Robin Hobb har jag gamla projekt som gör bäst i att stanna i de pärmar jag har dem i. Vissa projekt har idéer som man kan spinna vidare på eller göra någonting nytt av, men ingen av dem kan man använda som de ser ut nu.
Det är speciellt ett projekt som jag tänker på. Jag påbörjade det i sjunde klass, för att sedan fortsätta att arbeta med det under resten av högstadiet och gymnasiet, tills jag i tredje klass i gymnasiet använde det som specialarbete. Specialarbetet bestod i att skriva en text “hur man skriver en bok” och sedan göra just det samtidigt, det vill säga skriva boken.
Projektet har egentligen varit många böcker under åren, där det enda statiska varit huvudpersonens namn. Jag skrev som sagt klart boken (det som ändå måste kallas bok i singular) i trean på gymnasiet, men jag ratade det skrivna redan samma år och började om på annat vis.
Jag fortsatte med projektet i ny tappning under några år till, innan jag lade det åt sidan, oavslutat, till förmån för helt andra projekt. Varav de flesta fortfarande ligger oavslutade i min byrålåda.
För det är också något att dras med: blandningen av perfektionism och rädsla för att släppa ifrån sig det skrivna och kalla det slutgiltigt “klart”.
Som någon annan skrev i frågan: de två största beslut man tar som författare i skrivandet av en bok är 1, att påbörja boken, och 2, att avsluta boken.
Att avsluta och lägga ifrån sig något, till sig själv säga “det här är tillräckligt bra” och “det duger som det är”, vilket fasansfullt beslut är inte det! Speciellt som man vuxit i relationerna till sina karaktärer, kommit att både älska och hata dem som man älskar och hatar sig själv.
Att skiljas är att dö en smula, som någon en gång sade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar