Vissa dagar är som långa startsträckor. Jag vill skriva men jag kommer ingen vart. Därför söker jag hos andra efter svar som jag egentligen vet att jag bara kan hitta hos mig själv.
Jag surfar från blogg till blogg, förundras över att det finns så många författare och författarwannabees som skriver om sitt skrivande, med mer eller mindre distans, mer eller mindre ingående om de egna projekten. Jag läser och surfar vidare och läser mer, läser igen, läser om, hoppar fram och tillbaka mellan bloggarna. Tror att någon ska komma med det Ultimata Svaret. Hur gör man när man vill skriva men ratar det som kommer, otåligt suckar och omedelbart slänger åt sidan, omedelbart kaserar?
Gång efter gång inser jag att det är tilltron som saknas: tro på dig själv, tro på det du skriver, lita på magkänslan. Hur många är det inte som säger det? Det är helt rätt, men förbaskat svårt att komma dit!
Jag har i alla fall börjat skriva skrivarjournal, skrivardagbok, där jag diskuterar skrivandet med mig själv. Det rekommenderas varmt! Plötsligt kommer man till insikter, plötsligt tömmer man ur sig saker som hjälper, plötsligt inser man hur mycket man egentligen tänker kring vad man skriver, inser att reflekterandet finns där och gärna vill komma ut.
Återigen: hur gör man?
Hur gör man när man har texten precis om hörnet, när man vet precis vem man ska skriva om men inte har hittat den personens röst ännu?
Tidigare tyckte jag att första person begränsade, att skriva i jagform gjorde texten banal, tänkte jag. Nu tycker jag helt annorlunda. Om första person utnyttjas på rätt sätt kan man nå långt. Se bara på Gene Wolfe och hans förstapersonsskildringar. Han är för övrigt en rekommendabel författare, som verkligen kan hantverket och har tillräckligt med talang för att göra allt han skriver till konstverk; han visar att författande är konsthantverk, ett kreativt, mångfascetterat underverk.
När något berättas i första person kan det verka rakt och ärligt, men man har ingen aning om hur mycket som filtreras, hur mycket som är sanning och om huvudpersonen (jagpersonen) minns rätt eller inte, om hon eller han berättar som det var eller inte, glömmer relevanta saker eller rentav ljuger för läsaren.
Tidigare läste jag blint, litade blint på berättaren, eller jagpersonen i de fall det är första person, och skrev på samma vis i jagform. Men en tillräckligt intelligent författare litar på sin läsare, litar på att läsaren inser att där är något lurt (när så är fallet). En bra författare litar på att läsaren är precis lika intelligent som en själv, om inte intelligentare.
Första person utmanar läsaren. När man – författaren – kommit så långt, för första utmaningen ligger i att skriva i första person.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar