Om man skriver i första person, och personen ifråga blir berusad, ska man då låta texten följa berusningen, med alla dess effekter, eller ska man fortfarande skriva som en nykter människa...?
Jag har kommit till den punkt i första kapitlet där Maximilians berusning börjar göra sig gällande, och eftersom han är jagpersonen måste jag följa hans nycker... Ska jag då också följa berusningen?
Hur medveten är en jagperson om att han faktiskt berättar, och än mer, hur mycket ska en jagperson distansiera sig från sin egen text? Är han medveten om sin publik eller ska historien berättas från hjärtat?
Jag hade samma problem med min karaktär! Så här ser det ut på bröllopsmiddagen, när hon får lite för mycket i sig:
SvaraRadera------------------
Klockan var strax efter midnatt när jag bestämde mig för att jag ville gå därifrån. Eller så var det Akshay som först kom på idén. Utan att jag visste hur, eller ens var han varit innan dess, dök han plötsligt upp intill stolen där jag satt med ett glas rödvin i handen. Han lutade sig mot mig för att höras över det irriterande höga discodunket.
– Vill du gå hem? ropade han in i mitt öra.
– Ja… Jag kisade upp mot honom. Cigarettröken hade på något vis gjort min syn alldeles ofokuserad. – Det vore trevligt. Eller åtminstone till hotellet. Jag bor på hotell.
– Jag vet det.
Han böjde sig ner och lade armen om min midja, drog upp mig i stående ställning. Allting svajade på ett trevligt sätt, som om vi befann oss i ett stort, varmt akvarium.
Jag försökte göra mig fri från hans arm.
– Jag är inte *så* full.
– Jag tror faktiskt att du är det, sa han och såg bekymrad ut. – Du har druckit hela kvällen.
– Har jag? Lite vin, bara, det är väl inget? Jag pekade mot vinglaset, och slog till det så att det föll. – Oj…
– Det kan man säga. Tur att det var tomt. Kom nu.
Jag rätade på mig för att göra en värdig sorti ut ur balsalen, och log mot Martin när vi passerade han och hans fru på dansgolvet.
– Jag ringer dig på måndag, ropade jag. – Glöm inte det!
----------------
Jag följer henne så att säga ända ut till bilen, men där somnar hon -- och därefter hade jag sådan tur att jag kunde låta den mycket nyktre Akshay berätta utifrån sitt POV. Du kanske inte ska skriva helt som en nykter människa, men å andra sidan om din karaktär går in i delirirum, kan det ju bli riktigt svårt att få det sammanhängande...
Svår fråga med en jag-persons medvetande. Det hela beror väl lite på effekten du vill åstadkomma -- att ha en karaktär som berättar sin historia för sin publik är ett stilgrepp, och som sådant ska det av författaren väljas medvetet och användas medvetet. Precis som du väljer att karaktären berättar utan att vara speciellt medveten om att han gör det för någon speciell. För mig, känns det som om detta är något författaren får känna in. Jag har faktiskt aldrig riktigt funderat på det. Och det är verkligen en jätteintressant frågeställning! Som du kanske märker att jag tycker. På mitt... *host, ahem*... något långa svar. Förlåt.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera(Äsch, jag trodde inte att gamla versionen skulle visas som borttagen, jag skrev fel på ett ställe och ville rätta till)
SvaraRaderaTack så jättemycket för ditt svar! Jag är väldigt glad över att du skriver så långt, och att frågan el. eg. frågorna, engagerar och intresserar så! För visst är det ett intressant problem! Tack för att du delgav mig textbiten! Vilket projekt är det? Förstår jag rätt när du skriver Legacy på eng och sen har ett svenskt projekt vid sidan av?
Ang berusningen, ytterligare en dimension i det hela är ju att det är imperfekt, dvs. jagpersonen berättar tekniskt sett om det hela när det redan är över. Det vore kul att som experiment verkligen skriva en "deliriumtext" men annars är det nog bra att ändå ha distans nog till berusningen att det blir begripligt, som i ditt textexempel!
Det hela beror ju också på jagpersonens personlighet och observationsförmåga, insikt "nu är jag full" eller "jag känner mig inte alls så full"...
Ang. jagpersonens publik... det är en ännu svårare fråga, tycker jag. Jag vet i alla fall att jag inte vill ha ett "du" som han vänder sig till och verkligen uttalar i texten. Men sedan är han väldigt medveten om människorna runtomkring honom i bokvärlden så att säga, och i och med det uppför han sig lite "publikt" eller "sceniskt", men det inre och jagpersonens berättande är ju inte knutet till yttre uppförande, iofs.
Men nånstans blir texten ändå "publikvänlig", och "litterär", men det gäller ju vilken POV man än har, så man ska kanske inte haka upp sig alltför mycket på det.
Nu ska jag nog sluta... du är inte den enda som skriver långt här. ;-)
Absolut, följ fullheten! Men du behöver inte låta ditt jag börja sluddra och snubbla - det är något en betraktare märker, inte den olycksaligen druckne, eller hur?
SvaraRaderaTack för kommentar! Nej, inte den druckne, det har du rätt i... Men nog märker man ändå på något plan sin egen berusning, i det att man reser sig t.ex.?
SvaraRaderaDet roliga med första person i det här fallet blir att jag kan låta alla andra runtomkring märka berusningen, och då märker läsaren det i bipersonernas kommentarer och handlande. På det viset kan det bli riktigt underhållande för läsaren, inbillar jag mig... På så vis kan man väl följa fullheten?
Svårare blir det väl att följa fullheten rent språkligt, för man kan väl inte låta hp få annat språkbruk, inte helt och hållet i alla fall?
Förlåt, förlåt att jag dröjt med svaret!
SvaraRaderaFörstår jag rätt när du skriver Legacy på eng och sen har ett svenskt projekt vid sidan av?
Tja... Det är väl så att Legacy är mitt enda projekt för tillfället. Utdraget tillhör berättelsen som ligger som smakprov på min blogg. Det är en deckare på ungefär 150 000 sidor. Min första bok, som säkert aldrig kommer att bli utgiven, men som jag tycker var otroligt nyttig att skriva, eftersom den visade mig att det går att starta utan en aning om vad du håller på med och sedan skriva en bok som faktiskt håller. Med tanke på dina senaste inlägg på bloggen, så måste jag bara nämna hur jag slet med Det rätta skälet för att få den att gå ihop. Du kan aldrig ana hur många gånger jag har skrivit om den, putsat, filat, skrivit om, sedan putsat, filat, skrivit om igen... Herregud, jag misströstade ihjäl mig ibland. Undrade vad f-n jag höll på med. Men att ge upp är det dummaste man kan göra.
Det är genom att spana efter sina misstag och bättra på dem som man lär sig hantverket. Dåligt självförtroende är en del av den processen -- utan det lär du dig aldrig att se dina brister. Det gäller att bita ihop, och fortsätta försöka tills man får det så bra man vill ha det, och samtidigt intala dig att det du åstadkommer faktiskt är värt något (för det är det, tro mig). Man lär sig hela tiden. Studera andra, fråga om råd, jobba och fila och putsa. Det är värt det, jag lovar!Till slut lär man sig hur det hela fungerar (och hur man själv fungerar som författare) och det blir lättare både att få ihop berättelsen och skriva rätt från början. Och till slut kommer du att nå en nivå där du blir allt säkrare på din egen förmåga, och då växer förstås självförtroendet också.
Kämpa på, för guds skull. Du är på rätt väg. Du är så på rätt väg!!
Oj... långt inlägg igen... Sorry... *fåraktigt leende*
Vad skönt att höra att det funkar att starta och skriva nåt som man inte har en aning om! Jag börjar ju så jag med, jag vet slutet, jag tror att jag har rätt i att börja där jag börjar, men jag vet inte alls vad som konkret ska hända däremellan.
SvaraRaderaÄr Legacy verkligen på 150 000 sidor! Eller är det som du skojar? Eller är det med alla borttagningar?
Tack för orden om dåligt självförtroende - och vikten av detsamma! Så har jag inte tänkt på det!
Just nu får jag verkligen bita ihop för att kunna strunta i den eviga kritikern på axeln som säger att varje ord jag får ur mig är skit, och fortsätta att skriva ändå.
Tack så mycket för ditt inlägg!
Jättebra peppning! Tack så väldigt mycket!
Och jag måste säga att jag gillar långa kommentarinlägg. *ler*
Äsch, nu inser jag! Linda G, du skrev "sidor" men måste mena 150 000 "ord", eller hur? Naturligtvis. Hehehe. :-) Hade varit häftigt iofs, med så lång bok... väldig massa sidor...
SvaraRaderaHahahaahahaa -- ja herregud... 150 000 sidor -- det vore nåt. Tänk portokostnaden för att få den till förlaget!
SvaraRaderaJa *ahem*... Som du märker är jag lite disträ. Ord ska det givetvis vara.