På sista tiden har jag haft fyra problem med mitt skönlitterära skrivande.
Det första problemet jag haft kan egentligen sammanfattas i ett enda ord: stress.
Jag har stressat fram, skrivit actionactionaction, överdrivet snabbt, och inte vågat, velat, eller kunnat vila i texten. Av någon anledning har jag känt “det är bråttom” och så svårt det är att inte ge vika för den känslan!
Det är bara att inse att idéerna och tankarna kommer i blixtfart, men skrivandet är en mödosamt långsam process (om än positiv sådan), där det gäller att få fatt i de där tankarna man hade för ljusår sedan och försöka få ned dem på papper.
Jag skriver gärna snabbskrivet, för att komma ikapp mina tankar. Därför vill jag gå tillbaka efteråt och fylla i, men samtidigt känner jag att texten kan stå som den är – även om det blir en helt annan text än den jag faktiskt vill ha. Å ena sidan nöjd å andra sidan mycket missnöjd.
Det andra problemet jag haft är följande: jag har hårddragit “show, don't tell” till den punkt att jag bara berättar vad som sker och inte ens låter läsaren få höra huvudpersonens inre dialog eller reflektioner.
Det fungerar när jag skriver bilderbokstexter, men det fungerar inte när målgruppen är unga vuxna.
När jag nu äntligen efter kort intervju av huvudpersonens bäste vän lagt ännu en pusselbit i det pussel som är huvudpersonen, kunde jag börja skriva om honom i första person, ännu en gång, och den här gången känner jag att jag hittat rätt. Men han går väldigt långsamt fram i handlingen, för han har så mycket han vill berätta och säga. Jag ska bara vänta och lyssna och skriva ned det han säger...
Där är så lätt, så lätt att falla för den gamla fällan “bråttom, bråttom” och halka vidare, sluta lyssna och komma upp i actionaction igen, men nu vet jag att han finns där och gärna berättar. Om jag bara lär mig att stanna upp, vila i texten och lyssna, förlika mig med tanken att jag måste låta berättelsen ta tid, och förlika mig med att han berättar på det sätt han vill berätta och inte på det sätt jag actionaction-tänker.
Jag om någon borde veta att han är den slags människa som gör saker som han vill.
Där har jag mitt tredje problem (som jag ser det just nu) och det är just det: vilken slags första person är den rätta? Vilken är egentligen huvudpersonens röst? Nu tror jag mig hittat den och jag hoppas verkligen att jag har rätt – och därmed kommer jag fram till mitt fjärde och sista problem: att våga lita på min egen förmåga.
Jag litar inte på att mitt språk fungerar, när alla författare har sitt eget språk och det inte finns något rätt eller fel. Så lätt och smidigt det vore med ett facit, en mall att gå efter. Men det skulle också bli bra mycket tråkigare!
Sammanfattningsvis alltså: vila i texten, ta dig tid att lyssna inåt, låt berättelsen ta tid, lita på dig själv, dina romankaraktärer och deras förmåga såväl som din egen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar