Redan i lågstadiet hade jag en lärarinna som i all fiktion jag skrev, det som kallades “friskrivning”, kom och petade med sin rödpenna överallt. Förutom att slå ned på felstavningar, gjorde hon det som i efterhand fascinerar mig mest, något som jag inte sett någon annan göra till någon i lågstadieåldern, vilket var att slå ned på mina språkliga formuleringar. “Sedan” skrev jag om och om igen i en berättelse. Hon strök över mitt andra “sedan” med rödpennan och skrev “därefter”.
I dag är jag mycket tacksam över att hon lärde mig sådana saker på ett så tidigt stadium.
I gymnasiet hade jag en lärare som slog ned på mina berättelser och skrev “sr” i marginalen. Henne är jag också tacksam mot, för nu skriver jag själv “sr” i mina bokprojekt när än jag ser att jag skriver en satsradning.
När jag gick redaktörsprogrammet med teknisk inriktning på Mälardalens högskola påpekade en av mina lärare att jag skrev mer åt det skönlitterära hållet. Det hade hon (tyvärr) helt rätt i. Det var under den utbildningen som jag lärde mig korrekturtecken, vilket jag också är mycket tacksam över nu när jag skriver mina bokprojekt. Det är så snabbt, lätt och behändigt att använda sig av korrekturtecken i marginalen. En liten kråka och jag vet precis hur jag menar att jag ska ändra på saker och ting. Korrekturtecken är smidiga verktyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar