Lycka! Lycka! Lycka!

Det är bra mycket bättre än julafton! Det är som en underbar julafton! Det är som en privat julafton där man kan vara helt galen för ingen annan tittar på (och notera att jag är väl medveten om ”tre gånger”-upprepningen, vet inte HUR många gånger jag använt mig av det greppet i mitt skönlitterära skrivande på sistone)!

Jag fick lapp från Posten i går, och åkte till Posten bara för att få höra att paketet inte kommit fram än. Lappen hade hunnit före. Så jag fick inte veta vad som vad i paketet.

Jag åkte dit efter Friskis & Svettis nu i kväll istället. Antingen, tänkte jag, är det gosedjursräven från min väninna i Stockholm (hon hittade den och tänkte på mig) som kommit fram (jag har räven som totemdjur, som ni kommer ihåg från tidigare inlägg), hon som också är med i NaNoWriMo men inte har någon blogg *vinkar * eller så är det paketet från New Nippon Shop. Ni minns väl att jag talade om att Gackt hade premiärsläpp på sin skiva DIABOLOS i Europa och i Sverige nu i början på november. Nå, den kom egentligen ut i slutet på oktober, så butikerna har den redan.

Det var paketet med allt jag beställt från New Nippon Shop, eller nästan allt. När jag var inne på deras hemsida och förbeställde DIABOLOS, kunde jag inte låta bli att beställa allt annat med Gackt som de hade. Jag har ju varit Gackts fan i evigheter men inte köpt någon av hans skivor. Nåväl, nu slog jag till, och det var verkligen på tiden! Jag beställde en DVD & CD-box med Miyavi också, men den kom inte med i paketet för den var tillfälligt slut hos leverantören. Med andra ord har jag något att se fram emot. Och det var förresten lika bra, för annars skulle jag frestas att sitta och titta på DVD med Miyavi istället för att skriva på NaNoWriMo-projektet.

Nu blev det bara så istället att jag glädjes åt allt annat.

Tänk er en någon som tjuter och skriker och hoppar runt värre än en kanin med hoppfnatt så förstår ni hur jag betedde mig. Lägg till klappande händer och lite dansande, och sen oerhörd försiktighet när jag öppnade själva paketet och skivorna och satte DIABOLOS i dvd-spelaren. Ja, ni fattar galoppen.

Där har ni ett crazy fan! MEN! Jag kan ha användning av det när jag beskriver Edurnes fanclub och fandom.

Som sagt, detta är vad jag beställde:

Miyavi – 7 Samurai Sessions – We’re KAVKI BOIZ – Limited Edition

Gackt – Diabolos

Gackt – Todokanai Aito shitteiru no ni osae kirezu ni Aishitsuzukete

Remix of Gackt

Det sistnämnda, Remix of Gackt, är en singel från 1999, med andra ord förstår ni att den är begagnad. Men jag slog till. Just därför. Enda chansen. Nu finns den inte mer att få tag på i New Nippon Shop, så tji fick ni!

Todokanai Aito shitteiru no ni osae kirezu ni Aishitsuzukete är också en singel, som jag inte fått tag i eller lyssnat på tidigare, inte singelversionen och de andra låtarna som hängde med singeln, i alla fall.

Och nu när jag – precis nu – lyssnar på DIABOLOS! måste jag ju verkligen om igen rekommendera er att köpa den! Ni kommer inte att ångra er. Garanterat!

Gacktreklam över för den här gången.

Bara en sak till. Jag fick en KLUBBA i paketet också! En liten bonus, en sådan där klassisk trevlig klubba med omslagspapper som det står ”Chupa Chups” på, och det är Strawberry Flavour, bara så ni vet. Nästa inlägg (som jag tänkte skriva i dag om det går bra på NaNoWriMo-fronten) kommer inte att handla om Gackt.

Men ändå… Han är fördjävligt bra på att sjunga, är fenomenal på piano och har väldigt talangfulla musiker som assisterar honom.

DESSUTOM, och yay! så följde det med en engelsk översättning till alla låtar på DIABOLOS-skivan. Och det är väldigt vackra texter. Tro mig, jag överdriver inte. Säger jag något menar jag det. Annars skulle jag vara tyst. Men jag måste erkänna att det här var mitt minst sansade inlägg någonsin. Så nu ska jag posta det innan jag ångrar mig.

Och nu ska jag ägna mig åt kreativt skapande och åt att äta klubba. Och *harkel* åt att sjunga med Gackt... (Tips: Låt 8: Black Stone passar jättebra att dansa till)

Kort kvällsrapport

Snabb statistik – antal ord per dag

1/11: Edurne: 2 257, Tusenskönan: 975

2/11: Edurne: 146, Tusenskönan: 0

3/11: Edurne: 3 450, Tusenskönan: 0

4/11: Edurne: 2 987, Tusenskönan: 0

5/11: Edurne: 1 780, Tusenskönan: 105

Som synes är det svårt att kombinera båda projekten samtidigt. Men det gick i torsdags (1/11) så det måste gå igen. Jag ska klara det i morgon. Summan för Edurne-projektet är enligt statistiken 10 620, men det är fel. Efter varje dag har jag skrivit ut vad jag skrivit under dagen, och herre min gud vad fel gjort av mig – korrekturläst! Det har inneburit småändringar, grammatik, typos och dylikt, men också tillägg, småord såväl som längre stycken. Dessa redigeringar har jag varit elak nog mot mig själv att inte räkna in i ”dagsskörden”. Således är där 160 ord extra som jag skrivit men inte räknat i ”dagsskördarna”, vilket då är straffet för att jag redigerar och korrigerar. MEN måste jag tillägga, rättandet får mig att komma på nya idéer, komma vidare när jag (högst tillfälligt och bara för någon minut i taget) fastnat.

Min sammanlagda summa ord är således just nu 10 780 ord.

En snabbredovisning av hur det går att skriva skulle vara: jättebra.

Ett ord som sammanfattar allt. Jag kommer ständigt på nytt att skriva. Jag har ett helt första kapitel på tolv sidor som jag (harkel) putsar på, och jag har fem sidor på kapitel två. Kapitel två är inte lika sammanhängande just nu, men jag är på god väg. Jag ska bara fylla i hålen. Samtidigt har jag många idéer om vad som ska hända, och så vidare. Jag leker med egennamn och betydelsen av dessa och undermeningar på nämnda namn. Och jag har inte ens kommit till den delen av berättelsen där fancluben kommer in i bilden (se tidigare inlägg och mina anteckningar till höger på sidan). Fancluben är långtifrån existerande än och långtifrån påtänkt. Men dit kommer jag så småningom. Just nu handlar boken om helt andra saker, mest om vänskap faktiskt, vänskapen mellan två väninnor vid namn Edurne och Caprice – Vinter och Impulsiv.

Perfectionist

You Are 81% Perfectionist

You're a total perfectionist. So go ahead and congratulate yourself on a "perfect" score. The truth is, everyone is sick of living up to your standards. And you're probably even sick them yourself.

Are You a Perfectionist?

Av med krinolinen

Jag vaknade upp med avsikten att skriva mycket på Edurne – en vintersaga, mitt NaNoWriMo-projekt, under förmiddagen, eller snarare, jag somnade med den avsikten. Morgonen visade sig bli annorlunda. Det var hushållsbestyr som måste tas om hand såsom disk och dammsugning, och det var mötesprotokoll som måste skrivas och det ena med det andra. En liten pluttestund fick jag i alla fall till under förmiddagen, då jag skrev för hand, en början, i brist på bättre, och det blev 204 ord. En början, som sagt.

Eftermiddagen och tidiga kvällen var jag upptagen med annat, men jag hann ändå stjäla till mig några stunder. Först var det en stund efter lunch då jag hann med att skriva på Tusenskönan, och då blev det 336 ord, och det kändes verkligen underbart, för dessa skrev jag enbart på datorn. Nu har jag alltså kommit in i sådant flow-läge på Tusenskönan att det fungerar att skriva direkt på dator utan att gå omvägen via papper för att lura kritikern.

En liten stund till blev det, då jag väntade på mitt yogapass, men vi fick gå in tidigare i salen, varför det bara blev ett par repliker jag hann med på Tusenskönan, sammanlagt sexton ord som jag tror att jag inte kommer att använda, men jag har de i dokumentet i alla fall. För senare, för bara en liten stund sedan, renskrev jag allt jag skrivit under dagen. Men först ska jag forsätta rapporten.

Efter yoga och middag var det så dags att verkligen på allvar börja skriva på Edurne – en vintersaga. Strax efter klockan 19:00 började jag att skriva – 19:11 närmare bestämt – och då hade jag ordnat med mysbelysning, bara smålampor tända, värmeljus och rökelse på vardagsrumsbordet, en kopp rykande hett te och en liten skål med bananchips. Jag skrev för hand. Först tänkte jag skriva på datorn. Jag rättade (ja, jag kunde inte hålla mig ifrån att rätta några fel i de 204 orden som jag skrev i morse), och började skriva direkt på datorn med lunchens bravad färskt i minnet, men det visade sig gå väldigt trögt, inte fungera alls. Snabbt gav jag upp. Edurne – en vintersaga har inte blivit så etablerad än att jag klarar mig undan kritikern om jag skriver direkt på dator. Således satte jag mig som sagt i soffan istället och skrev med flytande stil (härliga nya bläckpennor! Det är sådan skillnad på sådana, och ballpoint epoce är helt klart bäst), drog ihop orden och skrev jg istället för jag och så vidare, så snabbt jag bara kunde, skrev och skrev oavbrutet i en timme.

En mikropaus och sedan var det dags för Tusenskönan, men här började jag känna att jag skrivit slut på mig för i dag. Det blev bara fyra handskrivna, snabba och storstilade sidor. Så jag skrev bara i ungefär tjugo minuter eller något sådant.

Sedan satte jag mig att renskriva. Jag hade ingen aning om hur mycket jag egentligen skrivit på Edurne – en vintersaga, så det var väldigt spännande när jag kom till slutet och renskrivit allting. Handskrivet med stor stil och flytande bokstäver, bokstäver som är rätt slängiga, i skrivstil med snirklar på speciellt första bokstaven i varje ord, gav mig en sida sedan i morse och ytterligare tio sidor, och då är det som sagt inte många rader på varje sida. Renskriften gav sammanlagt tre och en halv sida ungefär.

Första kapitlet på Edurne – en vintersaga heter förresten Av med krinolinen. Hur låter det på en skala?

Apropå skalor och nummer... Över till det viktigaste – antalet ord.

Här är min dagsrapport:

Tusenskönan: 975 ord.

Edurne – en vintersaga: 2257 ord.

Jag har klarat första dagen med andra ord (haha, omedveten ordvits där). Tyvärr vet jag med mig redan nu att det av olika skäl inte blir mycket, om något, skrivet i morgon, men det är som det är. Jag ska prioritera detta att vara social istället, haha. Istället för att skriva om människor som grälar och hastar fram och tillbaka i trädgårdslabyrinter, går genom korridorer och har suspekta möten ska jag ha något betydligt mindre dramatiskt för mig. Men trivsamt förstås.

Hursomhelst, jag kommer att vara back on track på lördag, och då kommer jag förmodligen att uppdatera igen, under helgen. Nu är det ju helspännande!

Och jag hoppade runt i glädje tidigare i kväll, studsade upp och ner och sade “Jag ska skriva! Nu ska jag skriva! Skriva, skriva, skriva, hurra!” så nog har jag entusiasm kvar så det räcker till i helgen.

Den coola gummibollen, det är jag det. God natt!

En novembersaga, en vintersaga, en kärlekssaga

I morgon börjar det, National Novel Writing Month.

Det har gått underbart bra att skriva de senaste två veckorna på bok Tusenskönan. Jag har använt nästintill varje ledig minut jag haft, småstunder under vardagar som jag stulit till mig, och naturligtvis också mina skrivarkvällar, 20:00-21:00, med några små undantag. Ordmätaren går upp, upp, upp!

Jag skriver bara för hand numera; det gör förunderligt nog att jag kommer in i flow-läge på en gång, och det går utmärkt att skriva. Jag har varit på Clas Ohlson och köpt mig två stycken “ballograf epoca”-kulspetspennor.

Och jag har laddat upp sedan långt tillbaka med spiralblock och spiralanteckningsböcker av olika slag som jag bär runt med. Aldrig att det ska bli som förra veckan då jag satt och skrev på Friskis & Svettis' “Friskispressen” i marginalen och mellan reklamblocken, i brist på bättre just då. Så nu är jag alltid förberedd.

Och hemma sätter jag på koreanska Original Soundtracks till filmer och teveserier som jag inte sett, men vars musik, bland annat vackra pianostycken såväl som gitarrstycken, är ypperliga till speciellt första kapitlet på Tusenskönan där det förekommer klassisk musik (de dansar vals och allt möjligt dylikt på en konserthusterrass).

Nu i dag insåg jag att baskisk musik fungerar väldigt bra också. Jag rekommenderar Kepa Junkera, han är en riktigt bra artist!

Det enda problemet jag har är hur jag ska få ihop det. Hur ska jag kunna fördela tiden rättvist mellan mina båda projekt, Tusenskönan och Edurne – en vintersaga?

Innan jag har min skrivartimme brukar jag numera ha en kreativ halvtimme av akrylmålande 19:30-20:00, som många gånger blivit en timme från 19:00-20:00. Men nu får akrylmålandet komma på undantag till förmån för skrivandet. Jag funderar på att dela upp det 50/50, dvs. en halvtimme med bok Tusenskönan och en halvtimme med Edurne – en vintersaga (eller motsvarande, en timme vardera om jag skriver från 19:00 till 21:00). Den stora svårigheten blir att skifta perspektiv och språk.

Tusenskönan är i första person, följer en mycket ordrik och ordstark såväl som målande uttryckbar Maximilian, medan Edurne – en vintersaga handlar om den unga flickan Edurne, tredje person, och betydligt mer sansat. Historien om Edurne är fortfarande väldigt löst planerad. Jag har en ingångsscen, så jag vet ungefär var jag ska börja i morgon, men det är (nästan) allt.

Edurne – en vintersaga utspelas parallellt med Tusenskönan, men följer som sagt helt andra karaktärer. Maximilian och hans vänner finns med i bakgrunden som medlemmar i ett berömt rockband som Edurne och hennes vänner svärmar för, så till den grad att de formar sin egen fanclub.

Så problemet för mig är hur jag ska få ihop det med böckerna så att inte Edurne – en vintersaga avslöjar slutet på Tusenskönan. Och om jag ändå låter slutet avslöjas, kommer någon alls att vilja läsa Tusenskönan? Vilken av dem ska jag kalla bok ett och vilken är bok två?

En vild idé jag hade var att skriva slutet på Edurne – en vintersaga i bok MK istället (den bok som är den fristående fortsättningen på Tusenskönan). Men vi får se hur det blir med det.

Hursomhelst. National Novel Writing Month börjar i morgon, och det ska bli jätteroligt att få skriva på något helt nytt och anta utmaningen på 50 000 ord på en månad. För min del får det gärna bli dubbelt, det vill säga 50 000 ord på Tusenskönan också. Men det är ett drömideal. Realistiskt sätt blir jag glad om jag får ihop det alls, att skriva på två böcker parallellt, även om de utspelas i samma, för mig väletablerade värld (som ändå har att bjuda på många överraskningar, har jag en känsla av).

Det är riktigt roligt att så många andra är med på NaNoWriMo, som jag har kontakt med på ett eller annat sätt. En av mina allra bästa väninnor, till exempel! *viftar och vinkar* Hon har tyvärr inte någon blogg, men hon finns på NaNoWriMo i alla fall!

Andra som också är med (och har bloggar/sidor som har med NaNoWriMo att göra) är:

Romanloppet

Sama

Sandra

Stort lycka till allihop! (Jag lägger kanske upp fler på den här listan om jag kommer på fler som jag känner som är med.) Nu är det bara att sova gott för att sätta igång i morgon bitti! Det här ska vi klara *peppar alla som vill lyssna*!

Uppdaterar snart igen för att tala om hur det går fortsättningsvis, och om jag får det ihop det med två böcker samtidigt... (Kärlekssagan i rubriken syftar förstås på den kärlekssaga som Tusenskönan kretsar kring. Men i förlängningen kan man säga att båda böckerna i grunden är kärlekssagor...)

13 x 13, veckorapport och skrattmåttstock

Jag läste om 13 x 13 här och beslöt raskt att det var värt att prova med min bok Tusenskönan. I korthet innebär metoden som beskrivs på den länkade sidan att man plottar sin bok i tretton kapitel, med tretton scener i varje kapitel.

Men istället för att planera hela romanen på det viset, tänker jag använda metoden för varje nytt kapitel. I slutänden blir det ändå samma resultat.

Jag har skrivit olika varianter på plot och synopsis. Nu är tiden att lägga allt detta åt sidan och skriva från hjärtat och med kroppen istället. Lita på minnet och på att jag har tillräckligt av planering och plot i bakhuvudet för att släppa lös och för en stund låtsas glömma det.

Det har jag gjort senaste veckan. Där räcker det med att planera ett kapitel i taget – och under veckorna som kommer.

Såhär tänker jag göra: jag bestämmer kapitelrubrik. Sedan skriver jag siffrorna 1 till 13, och benar upp det aktuella kapitlet i tretton scener. Därefter är det bara att skriva på, för hand, i scen efter scen, tills hela kapitlet är skrivet. När jag är klar och har renskrivit är det dags att göra samma sak med nästa kapitel. På det viset plottar jag, men håller ändå tillräckligt mycket oklart för att det ska vara roligt, spännande och överraskande att skriva.

I måndags kväll blev det ingenting skrivet, men jag hade skrivit tidigare under dagen och det räckte, tillräckligt mycket driv fanns från söndagen 21/10 för att jag skulle kunna fortsätta att skriva på tisdagen, onsdagen, torsdagen och fredagen, utan några som helst problem.

Jag har äntligen kommit in i det härliga flow-läget igen, där varje andetag ropar efter skrivande, där jag hela tiden vill skriva, och gör det varje liten stund jag kommer åt. Så jag skrev när jag väntade på att komma in på yogapasset, jag skrev på min långa tisdagslunch, jag skrev under varje liten stund jag kunde smita åt mig. Den som säger att han/hon inte har tid att skriva glömmer alla de där småstunderna som faktiskt finns där.

Jag skrev för hand med bläckpenna på helvita skrivarpapper. En tom, vit yta utan linjer ger tillräckligt med frihet. Att skriva för hand gör det än mindre kravlöst. Men jag fick ändå, speciellt när jag renskrev på datorn, hela tiden svälja kritikern som kom upp och dels klankade ned på det innehållsliga, dels kritiserade det språkliga något så otroligt.

Det gör inte saken lättare att jag gillar att korrekturläsa så ofantligt, och att jag är utbildad till att redigera text gör det inte direkt lättare heller. Jag kan inte skriva ut och läsa det jag skrivit utan att kritisera och markera med rödpenna/motsvarande. Men jag har sagt mig själv att inte korra mer än det allra nödvändigaste, typos och annat dylikt, och det har jag lyckats hålla.

Dock måste jag poängtera, finns humorn alltid där, både när jag skriver och när jag läser det skrivna. Jag skrattade flera gånger under veckan när jag skrev, och när jag under ett par, tre pass satt och läste vad jag renskrivit på datorn efter att jag också skrivit ut det – satt i soffan och läste högläsning för mig själv – skrattade jag också massor. Tårarna rann rentav. Det måste få vara roligt att skriva. Här finns inga fånerier som att man inte ska skratta åt sina egna skämt. Det är viktigt att kunna skratta både med och åt det man skrivit.

I detta har jag Diana Wynne Jones som min absoluta idol. Hon berättade i en artikel att hon en gång när hon låg i soffan och skrev skrattade så mycket att hon ramlade ur soffan.

Det är min måttstock.

Writing Advice

Ramlade över en sida som i huvudsak handlar om sådant som rör National Novel Writing Month, men som även har allmänna råd om hur man skriver, skrivövningar, genrehjälp, och råd om hur man ska lösa det berömda, ökända “Writer's Block”, med andra ord bli av med skrivkrampen. Sidan rekommenderas, och adressen är http://www.squidoo.com/NaNoWriMo13/

Där finns även en artikel som passar mig som handen i handsken just nu, “Accepting Your Writing Style”, precis det som jag måste överkomma hela tiden nu när jag skriver för hand och sedan renskriver och samtidigt låter bli att kritisera och ifrågasätta det skrivna tillräckligt för att kunna skriva vidare. Läs mer på: http://www.squidoo.com/AcceptingYourWritingStyle/

Huvudpersonen och problemet

David Gerrold skriver korta, kärnfulla och väldigt effektiva kapitel i sin bok om att skriva.

“Every problem you've ever had in your life – they all had one thing in common. You were there.” är citatet i början av kapitlet rubricerat Transformation.

Liksom de flesta kapitel i hans bok är det ett viktigt kapitel. En nyckelmening i kapitlet har han fetstilad: Transformation is the reinvention of the self by the Self.

Sammanfattningsvis kan man säga att kapitlet klargör hur viktigt problemet är i en skönlitterär bok. Problemet är någonting som huvudpersonen ska lära sig hantera – eller snarare: huvudpersonen ska inse att det är han/hon själv som ÄR problemet, eller problemets kärna. När huvudpersonen inser att han/hon måste förändras för att kunna lösa problemet närmar sig boken sitt slut. När huvudpersonen förändrats är det bara slutscenerna kvar, och plotens stegring och klimax är överstånda.

En person ställs inför sitt livs största utmaning, och kom ihåg att det ska vara det största som händer i den personens liv – för varför ska du annars skriva om händelsen – om det finns någon ännu större och viktigare i nämnda persons liv?

Först säger huvudpersonen “det här kan jag inte hantera; jag klarar inte det här”, och genom att ha den attityden skapar huvudpersonen problemet. Genom denna sin resignation gör huvudpersonen att det hela blir värre, och huvudpersonen själv blir därmed källan till problemet.

Den enda lösningen är att förstöra sin relation till problemet genom att ta ansvar för problemet, och så att säga “äga” problemet. Så förändringen sker när huvudpersonen säger “JAG är problemet”.

Och för att huvudpersonen ska kunna komma till den insikten krävs en spark i baken, bokstavligt eller bildligt talat. Huvudpersonen måste inse att det finns en möjlighet till annat tänkande, ett annat sätt att vara. Och i allt detta ska givetvis läsaren vara med, och förstå vad som sker och varför.

Slutledes: när huvudpersonen inser “Jag är problemet”, inser han/hon också den omedelbara fortsättningen, vilken är “därför är jag lösningen”.

Och därigenom kommer som en naturlig fortsättning “Jag kan hantera det här, jag ska hantera det här, jag kommer att hantera det här”.

Huvudpersonen har inte bara förändrat sin attityd och sitt tankesätt; han/hon har också börjat tro på sig själv och sin egen förmåga. Förändringen kan vara metaforisk men också ske på riktigt. I fantasy och science fiction, till exempel, kan förändringen vara synlig och bokstavlig, och hela världen förändras tillsammans med huvudpersonen. Luke Skywalker blir en Jedikrigare, för att ta ett exempel ur David Gerrolds bok. Eller för att ta mitt eget exempel: i Sagan om ringen räddar Frodo inte bara sig själv utan hela världen när han gör sig av med ringen.

Så när huvudpersonen har förändrats är problemet inte längre ett problem, bara någonting som måste hanteras, och när problemet hanteras försvinner det, och det går fort – enligt David Gerrold tar det bara tio minuter – och sedan är historien slut.

David Gerrolds bok heter Worlds of Wonder – How to Write Science Fiction & Fantasy men det mesta han skriver om går att tillämpa på allt slags skönlitterärt skrivande, så jag rekommenderar boken till vem som än vill ha korta, kärnfulla, humoristiska och mycket talande beskrivningar av hur man skriver.

Givetvis finns kapitel om just science fiction och fantasy som inte andra slags författare har lika stor behållning av, men där finns ändå något att hämta, även i de kapitlen – om inte annat kan det stilla något av nyfikenheten kring hur fantasy- och science fictionförfattare tänker.

Rätta läget, rätta känslan

Större delen av helgen var frustrerande, skrivarmässigt sätt. Det var inte förrän på söndagen, sen eftermiddag, som jag kom i rätt läge och kunde skriva på bok Tusenskönan. Då kom jag dock igång ordentligt. Jag satt i soffan med en bunt vita A4-papper, blanka, tomma blad till skrivaren. En bläckpenna och god musik, och jag skrev och skrev och skrev. Sexton fullskrivna, handskrivna sidor blev det.

Att skriva för hand verkar vara det rätta när det gäller att lura kritikern och alla andra busar och bovar som kämpar emot mig när jag försöker skriva. Det är just det – genom att säga “jag försöker” frånsäger jag mig ansvaret att lyckas. Som Mia Törnblom uttryckte det på TV3 (ja, jag smiter undan till teven när jag borde skriva): “Antingen gör man något eller så gör man det inte.” Hon illustrerade sina ord genom att tappa något på golvet. “Antingen tar jag upp det här eller gör jag det inte. Det finns inget mellanläge.” Ungefär så sade hon, citerat ur minnet. “Försöker” är bara ett undanglidande nej.

I söndags insåg jag dock att nyckeln till detta att verkligen skriva och vara i flowläge, handlar om att hitta rätta känsloläget. När jag nått det – det läge där jag kan skriva utan att kritisera för varje nytt ord, där jag kan dyka in i handlingen och bara vara spökskrivare för mitt litterära alterego, Maximilian – flyter det på. Där känns det rätt. Där går jag på magkänslan och bortser från att kritikern skriker på högsta volym att det jag sysslar med är fel och dessutom skräp.

Det är just det: jag vill så gärna göra rätt. Men det finns inget rätt eller fel. Ska bara inse det känslomässigt också. För man skriver med kroppen, man skriver med själen, man skriver med andningen, man skriver med musiken inom sig, där hjärtat bankar, där själen sjunger, där livssången dallrar, dansar, brinner, så skör och samtidigt så stark. (Och det där blev många satsradningar, men de kändes helt rätt när jag skrev dem.)

Att skriva är lite som att måla (inte första gången jag säger det; jag vet). När man ska måla (eller teckna) ska man in i rätta läget. Det gäller att se på rätt sätt, där man inte bara ser saker och ting på noggrant vis, utan även tar in det som inte finns där. Vad man målar är inte stolen utan rymderna omkring och mellan stolsdelarna. Man ser färger och former på ett helt annat vis; man kommer in i ett annat seende. På samma vis ska man komma in i ett annat läge när man skriver.

På annat vis, eller i förlängning av ovanstående, kan man säga att skrivande handlar om att våga göra “fel”, våga leka, släppa loss och tillåta sig att göra många, massor av, misstag, för att hitta det som på något vis ändå är “rätt” i det att man skriver. För skriver man med kroppen och med magkänslan blir det rätt, bara man vågar lita på sig själv och sin egen förmåga.

Gackt DIABOLOS i svenska butiker!

Gackt är den förste japanen någonsin att släppa en av sina skivor i hela 18 länder i Europa!

Hans album DIABOLOS släpps i Europa redan den 28 oktober, och i Sverige den 11 november.

Var med från början, förbeställ albumet på den svenska nätbutiken New Nippon Shop! Jag garanterar ett omväxlande album med j-rock av högsta klass, som inkluderar hårdare såväl som mjukare låtar, rock såväl som ballader, som t.ex. balladen I know my love can never reach you!

Kuriosa: originaltiteln till I know my love can never reach you är Todokanai Ai to Shitteiru no ni Osaekirezuni Aishitsuzuketa..., en av de längsta låttitlar jag sett, och den enda låttiteln i albumet som är på japanska, vilket måste vara skälet till att Gackt ändrade namnet vid Europadebuten.

Missa inte chansen att som svensk köpa en japansk artist i svensk butik! Håll koll i närskivbutikerna, eller ännu hellre, be ägaren att köpa in skivan!

Från den 17 oktober finns även runt 200 av Gackts låtar, det vill säga hela hans reportoar, på iTunes Music Store!

Håll även koll efter DIABOLOS live DVD som också kommer ut i svenska butiker nu i dagarna!

Skillnaden mellan ideal och faktiskt praktiskt

Jag har insett att det är idealet jag ser framför mig när jag skriver, och vill (surprise) nå dit på en gång. “Vadå? Vad är nytt med det?” kanske ni säger då. Formulerar jag mig som jag gjort ovan är det ingenting nytt i det, men om jag säger att det blir den avgörande skillnaden, det som verkligen får mig att inse att jag kan klara av att skriva en bok, då blir det något annat, något mer. Något revolutionerande som kan vända allting till det rätta, som en skrattspegel som plötsligt blir en riktig, ärlig, sann spegel.

Jag sitter och river mitt hår och tycker att jag inte kan skriva och att boken är kass. Men då glömmer jag att vad jag verkligen har framför mig och vad jag ser för mina inre ögon, är två helt olika saker. Jag ser slutprodukten, och det är det enda som kritikern inom mig ser, slutet på en lång väg. Vad jag glömmer, eller snarare i min enfald inte insett, är att jag måste se en massa små rastställen på vägen och låtsas att var och en av dem är målet. Om och om säga för mig själv när jag når ett sådant där rastställe att “det här är boken som jag skrivit!” och säga så varje gång, och varje gång inse och vara nöjd med att jag nått ett praktiskt faktiskt resultat.

Än en gång: Jag vill nå idealet med en gång, ser det framför mig, och blir därför varenda gång jag skriver lika besviken. Jag glömmer att det första steget är att få fram något faktiskt praktiskt. Det må vara en väldigt grovt uthuggen stol, som ser mer ut som en stubbe med ryggstöd än någonting annat, men det är första utkastet, något konkret och faktiskt, som är ett steg. Långt ifrån stolen, med andra ord.

1. skriva en text

2. putsa på texten, skriva om den, låta andra läsa och kommentera

3. finputsa, skriva om än en gång, låta folk läsa ännu en gång med efterföljande kommentarer

4. få hjälp av andra (praktisk hjälp – inte bara “läshjälp”) med att nå idealet (notera hjälp – att man inte klarar det helt själv), från förlag/agent/dylikt

5. putsa ännu mer själv och med ovannämnda hjälp – och HÄR, i detta steg, kanske, möjligtvis, eventuellt man når idealet eller någonting liknande (förmodligen något helt annorlunda men förhoppningsvis lika idealiskt)

Lär mig att vara taktlös, snälla!

Hur gick det i går? Hur gick det under Första Dagen med Det Nya Schemat?

Det gick lysande! Eller det gick i alla fall.

Jag tillbringade en timme på Café Tuppen, från halv ett till halv två, ungefär, och insåg att de hade haft en maskin i över ett år, som man kan göra skummande cappuccino i. Efter kaffet med mjölk beställde jag en cappuccino. Inte den bästa cappuccino jag druckit, men den dög. Dessutom fick man en liten mörk chokladbit med den svarta koppen och dess vitskummande innehåll.

Jag skrev i ett anteckningsblock, och det gick hyfsat.

Min skrivartimme klockan 20:00-21:00 gick jättebra. Jag skrev och funderade och skrev vidare. Den här gången först på ett rosa papper med blommor, från Candy, där ett citat finns längst uppe på papperet. Vid texten as tears go by står:

“Hello darkness my old friend I've come to talk with you again, because a vision softly creeping, I left the seeds while I was sleeping, and the vision that was planted in my brain Still remains within the sound”.

Känns det igen? Det var lite konstigt avhugget dock (för att inte tala om överhoppade komman och liknande felaktigheter).

Efter ovannämnda papper övergick jag till att skriva på ett större, vitt papper med en rosa ros i övre vänstra hörnet. Jag skrev på en scen som utspelar sig en bit in i boken – jag vet ännu inte exakt var – men det är en kärleksscen, ett skälvande, osäkerhetens möte som innebär promenad, många blickar och mycket outtalat.

Jag KAN inte ha hittat Maximilians röst riktigt ännu, eller snarare, jag har gått lite vilse, för han KAN väl inte tala (läs: skriva) så otroligt klichéigt. Jag hoppas på att det är det berömda “skräpskrivandet” som fått mig fången och därmed låter Maximilian uttala sådant som han inte skulle kunna göra.

Än svårare än klichéartiga kärleksscener, eller lika svårt, är detta att få fram Maximilians rättframhet. Han ska ha SVÅRT för takt. Han ska vara rent otroligt taktlös. Han ska LÄRA sig takt genom bokens gång, men det ska inte gå utan ansträngning.

Och jag river mitt hår och suckar och tänker mig blå, men inga taktlösheter når min penna. Jag är alldeles för försynt och tyst och snäll (på ett mesigt sätt). Jag måste tillstå och erkänna och allt det där att jag är Maximilians raka motsats. Han är extrovert och taktlös. Jag säger inte ens 1% av vad jag tänker att jag ska säga. Lätt överdrivet förstås.

Det är så det ska vara att skriva. Att överdriva ger effektfullhet. Om jag bara kunde lära mig att vara taktlös! Ge mig gärna tips! Fram med alla dumheter du har sagt! Jag tar välkommet emot dem!

På riktigt, fast på roligt, inte på allvar

Jag är igång igen. I söndags gjorde jag ett veckoschema där jag planerade in skrivande på bok Tusenskönan klockan 20:00-21:00 varje vardag. Dessutom har jag planerat in Friskis & Svettis. Bättre sent på terminen än aldrig. Yoga två gånger i veckan borde väl få mina skrivnerver på plats? Jympa och gym ska det också bli, och jag ska fortsätta med mina morgonpromenader. Morgnar skulle kunna vara bra tid till att skriva, men med mina morgonrutiner inklusive morgonpromenaden räcker tiden inte till. Som tur är har jag eftermiddagar som dessa – mina måndagar. Jag har redan tillbringat en timme med att skriva, på Café Tuppen, från cirka halv ett till halv två. Bara jag kommer förbi "censurion" ska det gå att skriva.

Jag skrev i går, förresten, ett första försök sedan förra måndagen. Jag tänker som så: jag försöker inte skriva. Antingen skriver man eller så skriver man inte. Det finns inget mellanting. Jag skrev. Och började om och skrev om, skrev om, skrev om, och skrev slutligen SKRÄP! med versaler över resten av papperet. Det var för övrigt ett gulligt ljuslila brevpapper med vita kaniner och vita blommor på. Man skriver inte vanliga brev nuförtiden, sådant där ålderdomligt med bläck- eller blyertspenna i kuvert med frimärke på. Jag som en gång, i min barndom, samlade på brevpapper. Nu vet jag inte vad jag ska göra av alla dessa brevpapper. Från och med i går skriver jag på dem, för att göra skrivandet lite roligare, lura kritikern och låta det blir mindre allvar...

Annars har jag fem pärmar, två stora vita boxar från IKEA, och två mindre gröna boxar från IKEA, som alla innehåller skrivet relaterat till böckerna Tusenskönan och MK.

Nu är jag som sagt igång med skrivandet igen, och den här gången på riktigt, fast på roligt, inte på allvar.

Annars har jag ägnat de senaste veckorna åt höststädning, inredning, bakning, målande av skohylla, målande av akryltavlor (en med en nunna på och en med två stycken på en bänk). Så fort jag köpt mig en digitalkamera ska jag lägga upp bilder på bloggen. Som det är just nu lägger jag ned mina pengar på nya glasögon, ett par solglasögon (otroligt för att vara mig, har aldrig haft solglasögon förut, typ), kontaktlinser (också första gången för mig! - förunderligt fantastiskt, värt ett eget inlägg bara det!) och som sagts först i dagens inlägg Friskis & Svettis. Så mina pengar rullar iväg från mig, och digitalkamera är inte direkt prioritering nummer ett, fast det vore roligt att ha en!

Skrivande ska dock vara en av mina första prioriteringar, och det ska ge resultat, om inte annat på ordmätaren som inte rört sig på en månad snart nu! Jag kommer igen. Men peppa mig gärna! Just nu tycker jag att boken suger och funderar på att börja om helt och hållet...

Which Woman Warrior Are You?

I took the "women warriors" quiz on gURL.com
		my woman warrior is lakshmibai Like Lakshmibai, it seems like you plan things carefully and take time to investigate all the options. When Lakshmibai went to battle, she often consulted all types of political strategists, whether they were books or seasoned warriors. Read more... Which woman warrior are you?

Kaféklichén

Som alltid hade jag måndagseftermiddagen ledig. Redan innan dess, ja, redan i går söndag, bestämde jag mig för att jag skulle tillbringa måndagseftermiddagen på kafé. Ändå fann jag visst motstånd när eftermiddagen kom. Först gick jag runt lite i butiker, innan jag äntligen satte mig med en cappuccino och en smörgås i ett hörn av Systrarna Ericsson, och skrev. Jag piffade upp och trendade till kaféklichén genom att ha MP3-spelare (länken leder till bild på just min!) med moderna små pluggar i öronen. Och ja, jag lyssnade givetvis på min absoluta favorit, Gackt.

Jag satte igång att skriva meddetsamma, och vips och hoppsan, så lätt det ändå gick, särskilt med tanke på hur mycket ångest, tankemöda och energi jag under de senaste veckorna lagt ned på att klaga på att jag inte skriver, oroa mig för att jag inte skriver, stressa upp mig för att jag inte skriver, önskar att jag skrev, önskar att jag var inne i ett flow-läge, och så vidare.

Trots den trevliga kafémiljön satt jag där bara tills jag avslutat ätandet och drickandet av allting, inklusive glaset med vatten, det vill säga i ungefär en timme. Någonting är det, jag vet inte vad, som får mig att få aningen dåligt samvete för att jag sitter och skriver i en miljö där man ska sitta och äta och prata med sin bordsgranne. Hur känner ni när ni sitter på kafé? Jag har nog inte riktigt fastnat i kaféklichén...

Jag skulle kunna låtsas prata med Maximilian eller sitta och sjunga med Gackt, men det skulle se galet ut i andras ögon, eller hur? Nog skulle du haja till om du såg en tjej som satt för sig själv och sjöng:

“kono heya ni mada okiwasureta... kimi no omokage o sagashiteiru yo... me o tojireba ima mo kimi ga... soba ni iru you na ki ga shite... itsuka wa atarimae no you ni... wakare ga kuru koto... wakatteita no ni“ ...

...Ja, ni fattar konceptet... Det är en av de där låtarna som nästan är omöjliga att lyssna på utan att sjunga med i (Texten till låten Kimi ni Aitakute (jag vill träffa dig) tagen härifrån). Apropå det, en sång som nästan är omöjlig att gå till... Ja, alltså. Efter mitt besök på Systrarna Ericsson gick jag till stadsbiblioteket. Mellan skönlitterära avdelningen och fackavdelningen finns en gångbro, och medan jag gick på den gångbron lyssnade jag till “Vanilla”, och jag måste tillstå att det var riktigt svårt att inte börja dansa! Sätt på låten på riktigt hög volym, blunda och lyssna, eller ställ er upp och gå och försök att inte gå i takt! Tänk er att ni har hörlurar i ögonen och musiken riktigt, riktigt i huvudet och i er – det blir helt omöjligt att inte gå med musiken.

Och ja, här måste jag erkänna att jag är ny på det här med MP3-spelare. Jag köpte en på Clas Ohlson innan Frankrikeresan för att ha med mig på resan, en med “bara” 2 GB (som också är kombinerat USB-minne), nog för mig att få med mig bara min absoluta favoritmusik, men ingenting mer än så.

Hursomhelst, på biblioteket gick jag till kafé nummer två. “Café Tuppen”. Och där kan jag sitta i lugn och ro att skriva fast kaffet tar slut, utan dåligt samvete. Den här gången blev det en helt onödig kanelbulle till kaffet (som förstås var spetsat med mjölk), men då tänkte jag som så att jag sedan kanelbullens dag i torsdags (4/10), nu har provat på tre sorters kanelbullar, och det är ju bra, för att jag ska kunna se vilken kanelbulle som är godast och lära mig känna skillnaden på kanelbulle och kanelbulle (lite som vinprovningen under veckan i Frankrike). Visst låter det fånligt löjligt? Men det är roligt med knasiga ursäkter till saker och ting, helt i onödan, eftersom det är bara mig själv jag ursäktar mig för. ^^;; Och roliga paralleller är alltid kul att dra.

Anledningen till att jag först valde Systrarna Ericsson var för att de har cappuccino, något som inte finns på Café Tuppen, och sedan Frankrikeresan har jag blivit fast i cappuccinovärlden (innan dess var det latte som gällde, innan jag för några månader sedan tröttnade på det, och körde med min vanliga kaffe med mjölk istället), och därför ville jag få mitt cappuccinolystmäte tillfredsställt först.

Precis som på Systrarna Ericsson var det inga som helst problem att skriva på Café Tuppen. Jag skrev så bläckpennan glödde i min lilla spiralanteckningsbok. Jag föredrar anteckningsböcker och -blogg med spiral, framför annan limning. Där blev det ännu någon timme av skrivande innan jag flög iväg över till fackavdelningen igen och lånade med mig Natalie Goldbergs “Skriva med kropp och själ” (Writing Down the Bones), en bok som jag lånat och läst förut, men som jag tänkte att jag denna gång kunde läsa med andra ögon och annan infallsvinkel eftersom det var några år sedan jag läste den sist. Visserligen har jag läst så många böcker om att skriva att jag tycker att jag kan allt som står där, men det är alltid bra att påminna sig själv om självklarheter, inspirera sig med orden från någon som lyckats, och kul med annan synvinkel. ...Det enda som verkligen, verkligen, verkligen hjälper, och det vet jag, är att skriva. Skriva, skriva, skriva. Och läsa, läsa, läsa.

Jag har börjat läsa skönlitterära böcker igen, var ett tag sedan jag tog mig tiden, och det blir färre och färre böcker som man hinner med under åren. Bara jämför med hur jag i lågstadiet lånade med mig femtio böcker hem och läste ut allihop under lånetiden utan att behöva låna om böckerna en enda gång!

Nu är jag nere på femtio böcker per år (eller femtio upp till hundra), och då klumpar jag ihop allt i den sammanräkningen: barnböcker, manga, manwha, andra serieböcker och seriealbum, fackböcker och skönlitterära böcker. Men inte tidningar och tidskrifter. Fyra böcker per månad, och vissa månader inte en enda utläst bok. Ack, ack, ack. Det låter inte alls som bokslukaren jag var under min barndom, då jag läste en bok om dagen, lätt överdrivet. Jag har gått och blivit gammal. ^^

Jag får skynda att försvara mig själv genom att säga att jag skriver betydligt mer. Men det är väl inte heller helt sant? Eller är det...?

National Novel Writing Month

Den tredje oktober anmälde jag mig efter visst övervägande till National Novel Writing Month, förkortat NaNoWriMo och mer information om vad det innebär finns här. I korthet kan man säga att man ska skriva en roman på 50,000 ord på en månad, från första till sista november, och det är en tävling där alla som klarar det är vinnare.

Någonstans vet jag med mig att det är ett kanske inte alldeles klokt beslut, eftersom jag borde koncentrera mig på bok Tusenskönan och ingenting annat. För i NaNoWriMo-konceptet ingår att det man skriver under den månaden ska vara någonting nytt som man inte skrivit något på innan.

Fast jag tänker som så, att jag behöver något som triggar igång mig.

Jag har funderat kring vad jag ska skriva på under NaNoWriMo och det första som slog mig var en spinoff på bok Tusenskönan. Men då måste den in i beräkningen, och vad som händer där måste förstås på ena eller andra sättet påverka Tusenskönan såväl som MK (den fristående fortsättningen).

Min andra idé var att skriva på BÄ, fast på en del av BÄ som är helt oskriven. Om ni minns tidigare inlägg om BÄ består den av olika berättelser, som har någonting gemensamt, och således kan sägas vara en novellsamling snarare än något annat.

Vidare funderingar fick mig att börja plotta på BÄ, och nu kliar det i fingrarna – jag vill skriva på historien om Leda, Hed och de andra, men nu har jag ju Maximilian som formeligen skriker efter mig vid det här laget, så länge som jag negligerat honom.

Höststädning i all ära – det finns ingenting som slår skrivande. Jag ska bara ta mig över starthindret, den där smått oöverstigliga muren, och sedan kan jag börja skriva igen. Tänk inte, gör bara. Hört det förut?

Nick, nick.

Galleri Jenny

Nu har jag äntligen fått de fyra tavlor jag målade i Virsbo på min dator, så nu kan jag visa upp dem här. De är alla fyra målade i samma stil – en stil som innan kursen inte var min egen, men som under kursens gång kom att bli ett nytt sätt för mig att måla på. Läraren började kladda och ändra på en av mina tavlor, den namngiven “Gränden”. Och där det tidigare var korsvirkeshus och en dam i blå klänning blev nu någonting helt annat. Hoppas ni gillar vad ni ser!



Gränden

Paret

Tornen

Byn

Höststädningen fortsätter...

Ju mer jag städar och fejar, ju mer vill jag fortsätta, och desto fler saker kommer jag på att göra. Min höststädning har ingen ände, vilket på något vis ändå känns bra. Dock har jag en känsla av att jag bara smiter undan. Jag tänker som så att jag behöver ett städat och trivsamt hem för att kunna slå mig ned för att skriva. Jag bestämde att jag skulle ägna den här eftermiddagen till skrivande, men hittills har det blivit promenader och städning, samt tittande i kokböcker – inspirerande, minsann! Och nu är det dags för middag, och sedan hade jag tänkt se på ett teveprogram klockan nio... Men efter middagen och innan tevestunden borde jag kunna klämma in en skrivarstund, fast jag skulle ju ha behövt ställa iordning böckerna i sovrummet...

Jag som hade tänkt gå efter mallen “skriv – bara gör det! – och tänk inte!”, men det ligger ändå något i den just nu påhittade formeln: harmoniskt hem = harmonisk själ = bättre upplagd för fokuserad skrivarenergi...

Wow, en knapp!

Bara för att visa att jag fortfarande lever skriver jag ett litet oplanerat blogginlägg. Det har gått över en vecka sedan jag kom hem från Frankrike, Lecaute, men jag har ännu inte förmått mig att skriva något på bloggen, och bara några rader på bok Tusenskönan.

Det förstnämnda beror helt enkelt på att jag inför min inre blick såg ett omfattande, roligt, bra inlägg om min resa, som blev för stort i huvudet, så stort att jag blev handlingsförlamad. Inte första gången det händer, inte.

De första dagarna sedan jag kom hem vilade jag mest bara – det är uttröttande att resa – men under den här veckan har jag ägnat mig åt min innan resan planerade höststädning. Jag hade tänkt att ha det som projekt under hösten, att verkligen storstäda och rensa och allt sådant. Så istället för att sitta vid datorn har jag flaxat runt hela lägenheten (det är är bara en tvåa på 54 kvadrat, men ändå...), hållit efter disk och sådant, mycket bättre än vad jag brukar annars, och till och med börjat rensa klädkammaren. Därmed har jag gjort något som stått på att-göra-listan i åratal men som aldrig blivit av, och det är att sy i knappar i plagg där det fattas sådana. Nu har jag sytt i en knapp i en väst, och när jag just gjort det sade jag “wow” för att sy är verkligen ingenting som jag ägnar mig åt annars.

Nu ska jag fortsätta att sy de återstående knapparna på västen. Wow igen!

Drömlöften och flygresor

Tidigt i morgon bitti reser jag till Frankrike.

Jag åker som sagt den 10/9, och kommer hem den 18/9. Jag kommer förmodligen inte att kunna uppdatera bloggen under den tiden. Dock hoppas jag kunna få tid till att skriva mellan utflykter och bad. Jag har tagit med mig en bunt små anteckningsblock och -böcker, tillsammans med ett lass pennor. Förhoppningsvis får jag mycket tid till att både teckna, måla akvarell och skriva. Om inte annat kommer jag att vara uppladdad och redo att återigen ta itu med Tusenskönan när jag kommer tillbaka hem.

För nu har jag efter visst funderande kommit fram till en deadline: årsskiftet. Det är lagom långt borta för att jag ska kunna tro att jag klarar det. Dessutom är det klassiskt, och med tid för nyårslöften kan jag ge mig nyårslöftet att avsluta bok två, MK, under år 2008.

Vi får se hur det går med mina drömmar, för det räcker inte med högtflygande planer. Ingenting annat räknas än handling, eller hur är det, för inte är det väl tanken som räknas – inte i det här fallet i alla fall?

What color is your soul?

What color is your soul painted? Yellow Your soul is painted the color yellow, which embodies the characteristics of joy, happiness, optimism, idealism, gold, hope, liberalism, sociability, friendship, death, courage, intellect, confidence, communication, travel, movement, attraction, persuasion, and charm. Yellow is the color of the element Air, and symbolizes the sun, grain, and the power of thought. Click Here to Take This Quiz

Quizzes and Personality Tests

På skattjakt efter fjärilar

Med anledning av kommentarer på föregående inlägg gick jag på skattjakt nere i källaren, i kartonger med tavlor, pärmar, teckningar och annat jox i. På jakt efter en tavla med en flicka och en fjäril på. Jag tror inte att jag hittade tavlan jag sökte, men jag gick upp igen, och fortsatte skattjakten i vardagsrummet bland fotografier... Ni vet den där byrålådan med högvis av fotografier som man tänkt sätta i fina fotoalbum, men som bara ligger där intill fotohögarna och väntar. Och väntar. Och väntar.

Jag tycker om fotografier, men jag glömmer nästan jämt kameran eller struntar i att ta fram den. Jag var bättre på det förr. Nuförtiden borde jag väl ha en digitalkamera som alla andra... Istället blir det att jag inte tar några kort alls. (Jag tänkte ändra på den saken nu när jag reser till Frankrike nästa vecka.)

Skattjakten fortsatte som sagt i fotohögarna. Jag har vid flertalet tillfällen tagit kort på delar av mitt rum, på den tiden då jag bara hade ett rum – barnrummet – till förfogande, ett rum som tycktes stort till en början, men med åren blev så litet att jag växte ur det, och allting i rummet vällde ut ur det och lade sig i systern rum och i brödernas rum och i alla möjliga källarutrymmen.

Knasigt, men det är väl så det är för de flesta, att det blir på födelsedagar, vid andra högtider, och vid resor som jag tar kort, aldrig under vardagen. Förutom just innan eller efter att jag rest, då jag skulle få slut på filmen. Vid dessa tillfällen tog jag fåniga fotografier på mina bokhyllor och annat sådant.

Åter till skattjakten: tyvärr, måste jag säga, hittade jag inget fotografi där fjärilstavlan var med... Jag som inte ens minns att det var en fjäril... Jag har tre eller fyra små tavlor med vita ramar, var och en med en flicka på, men nej... Och nu när jag skriver det här inser jag – tror jag! tror att jag inser – vilken tavla som Harriet syftade på i sin kommentar (se föregående blogginlägg).

Det var en tavla på en liten blond prinessa med guldkrona, i rosa klänning. Det var en affisch, för månaden maj. Det måste vara den. Men jag har ingen aning om var den är. Och jag har ingen aning om hur fjärilen egentligen såg ut, men jag har bestämt för mig att där var en fjäril.

Under min fotografijakt hittade jag som sagt ingen bild på fjärilstavlan, men jag såg diverse andra djur som hängde på mina väggar bland mina teckningar. Bland annat en närbild på något slags apa. Och ett par mindre fotografier (vykort) föreställande en panda och en varg.

Det är med tanke på totemdjuren i föregående blogginlägg som jag nämner det här, och det är skälet till att jag alls för en diskussion om något så ointressant som vad jag hade på väggarna under min barndom. Det var förstås saker som influerade mig, och som därmed influerade mitt skrivande, och därför kan man säga att det är av relevans. Se där! En anledning till att fortsätta att skriva om det...

Förutom totemdjur har man kraftdjur, och det är ett slags skyddsdjur som kan komma under en kort period och stärka personen ifråga, innan det försvinner vidare till någon annan. Totemdjuren har man hela livet, och vissa kraftdjur blir totemdjur i det att de följer samma person under en hel livstid. Totemdjurstanken och kraftdjurstanken bygger såvitt jag förstår på att vi har flera liv, och vissa djur hänger med i liv efter liv medan andra byts ut.

Så pandan och fenixfågeln (som jag nämnde i föregående inlägg) måste vara kraftdjur som kom till mig när jag behövde det.

Det är inte alla totemdjur som man är medveten om att man har, och vissa totemdjurs krafter utnyttjar man inte. Jag har en känsla av att jag negligerat fjärilen... Nu ska det bli ändring på den saken! (citatet och bilden nedan är från http://www.linsdomain.com/totems/pages/butterfly.htm)

BUTTERFLY

Transmutation, Dance of Joy

The butterfly is the symbol of change, joy and color.
It is the symbol of the soul.

They remind us that life is a dance,
not to take things quite so seriously.
They also remind us to get up and move.
Dance brings the sweetness of life.

Butterflies bring color and joy to your life.
Look at them and remember what joy is in your life,
if its a lot or a little, it is still joy.

They teach us that growth and transformation does not have to traumatic;
it can occur gently, sweetly, joyfully.

If a butterfly totem has shown up in your life,
make note of the most important issues in your life,
and see what needs to be changed.

Totemdjuren, de sju stjärnorna på min himmel

I sin blogg i dag skrev Linda G om totemdjur. Läs mer om vad det är i hennes blogg. Eftersom jag gillar det övernaturliga och annorlunda, och även tilltalas av magi och dylika underligheter, inte så att jag försöker utöva något sådant själv – jag är och kommer alltid att vara en skeptiker – för jag sväljer verkligen inte vad som helst, så tyckte jag genast att det lät kul. Allt sådant där är om inte annat rolig underhållning och det triggar om inte annat min fantasi, och fyller något av mitt behov av att fantisera och leka.

Således gick jag genast till den här sidan, och läste vidare om totemdjur, samt till den här sidan, och försökte hitta just mina totemdjur. Som Linda G skriver är spindeln ofta totemdjuret för skribenter och författare, och jag som alltid gillat små spindlar (inte krypande på mig men i hemmet som ett skydd mot flugor, och som ett trevligt (gratis) husdjur), hoppade genast på det (som en hoppspindel).

Man har tydligen sju totemdjur, och ytterligare djur i form av kraftdjur (det verkar vara oklart hur många dessa kraftdjur ska vara dock).

Jag tror bestämt att jag redan vet att utöver spindeln har jag självklart falken och räven som mina totemdjur.

Av någon anledning har jag alltid gillat rävar, läst både Colin Danns Djuren i Gamla skogen (The Animals of Farthing Wood) och förälskat mig i Räv, samt en mindre känd bokserie där jag läst de två böcker som blivit översatta till svenska, Fly med vinden (Run with the Wind) och Åter till rävarnas dal (Run to Earth) av den irländske Tom McCaughren. Det slår mig nu att jag kan leta rätt på och läsa de övriga böckerna (sex böcker hittills läser jag på hans hemsida; han har skrivit vuxenböcker också) av samma författare som inte blivit översatta. Jag läste dem första gången när jag var så liten att jag inte kunde läsa på något annat än svenska. Och dessa böcker har jag läst om många gånger under min uppväxt, bara för att de handlar om rävar, och det är något visst med just rävar. Och givetvis också för att böckerna var bra och spännande.

På samma vis har jag dragits till falkar, tornfalk speciellt, kanske för att jag läst Lloyd Alexanders bokserie där en av böckerna heter just Tornfalken (i original The Kestrel). Men jag har också skrivit en dikt om mitt inre djur där jag var just en falk, eller egentligen en örn... Örn eller falk?

Och vargar har jag alltid kämpat för, så ett av mina totemdjur måste vara vargen. Jag har blivit arg för att de setts som så onskefulla djur (jag har aldrig tyckt om Rödluvan och vargen). Vargar är underbara djur, och jag har alltid gillat böcker där det förekommit vargar av ena eller andra slaget (mer realistiskt porträtterade). Ett boktips där är Jean Craighead Georges Vargflickan (Julie of the Wolves). Liksom de andra böckerna av Jean Craighead George, en författare som kämpar för djuren och djurlivet. En underbar barnboksförfattare.

Sedan har jag alltid gillat pantrar, men det är mer Djungelbokens Bagheera jag tyckt om, både originalversionen, och Disneys version. Men tänker jag vidare är det mer än så. Det är förstås Den Rosa Pantern, inte så mycket detektivhistorierna som gosedjuret. Jag hade en rosa panter som jag fick när jag var fyra, fem år (och har fortfarande, fast undanstoppad nere i källaren). Han hette Leonard, var med om en väldig massa äventyr, var yrkestjuv och levde vilt liv, innan han slog sig till ro, ensamstående, med sina två barn, en son och en dotter, samt en fosterson (en älg). Och liksom jag skrev om min nalle (som också hette Nalle), så skrev jag sagor om mina rosa pantrar...

Tillsammans med Fenixfågeln som i mitt liv stått för kamp och resning efter kris, kaos mitt i livet som gett mig chans till återfödelse, har jag sex stycken totemdjur.

På samma vis som Fågel Fenix står för förändring, står också fjärilen för förändring enligt Animal Totem-sidan. Om jag tittar tillbaka på vilka djur jag skrev om tidigt, så är fjärilen en av dem. Det var en liten historia som jag skrev när jag var sex, sju år, som handlade om två flickor som försökte fånga samma fjäril och råkade i gräl om det, och gav sig av var och en åt sitt håll och plockade blommor istället, blåklocka, citronklocka, chokladklocka och plommonklocka. I och för sig var det då en historia om annat än just fjärilen, även om den spelade en nyckelroll. Å andra sidan har jag skrivit om ekorrar och alla möjliga djur så fjärilen är bara ett av många. Och jag har inte alls samma starka känsla för fjärilar som för de andra nämda totemdjuren.

I Colin Danns bok sympatiserade jag också mycket med Huggorm, men det kanske är mer för att huggormen åsidosattes, sågs som elak och grym, bara för att det var en orm, på samma vis som den kristet religiöst sett är ett djur som står för ondska, och som många bara därför ser som ett äckligt djur.

Om jag skulle knyta samman det här inlägget med något som gäller mitt skrivande i nuet, så vet jag på en gång vilka djur som hör samman med både Maximilian – i hans fall är det två djur – nummer två här – och Hyun. Imai är svårare. Sjöhäst och sjöanemon tänker jag på, men jag är inte helt säker. Dessa två djur triggar i alla fall mig, när jag läser om dem på totemsidan.

Men tänker jag efter lite längre så är det rätt självklart, när jag läser vidare och ramlar över sidan om Draken. Där har vi Imai!

Givetvis tilltalar draken även mig, speciellt luftdraken (air dragon). Så det sista djuret i mitt vimmel av totemdjur på sammanlagt sju stycken är lite oklart. Är det draken eller sjöhästen, sjöanemonen eller fjärilen? Eller måste jag kanske söka ännu djupare och vidare?

Trots allt är havsdjupen något som tilltalar mig (se namnet på min blogg, till exempel). Men på samma vis är luften (se luftdraken) något tilltalande, också genom nämnda falken. Kanske trollslända - dragonfly?

“The dragonfly inhabits two realms: air and water and the influence of both these elements will be felt by Dragonfly people. They will be emotional and passionate during their early years (the influence of water) and more balanced with greater mental clarity and control in as they mature (the influence of air).”

Kom plötsligt på vad det sista totemdjuret måste vara – en giraff! ... eller jag är egentligen inte alls säker, för det är inte så att det verkligen är något djur som jag älskar på samma vis som de andra. Jag har i och för sig en pepparkaksform som är en giraff, och ja, jag har alltid gillat giraffer (påminde mig min mor om för några veckor sedan), men jag vet inte om det verkligen räcker för totemdjur. När jag läser om giraffen blir jag osäker...

“Farsightedness

People who have a Giraffe totem often know the future. They can sense what is going to happen, what lies over the horizon.

Giraffe people should be very careful of what they say. Be sure you are not saying too much to the wrong person, or in the reverse, too little. Do not allow other's words to affect you.

Giraffes have their legs firmly planted on the earth but their heads in the sky. This represents balance and the ability to progress.

Giraffe people should never become complacent and lose sight of the future. Life will become increasingly difficult until you set your sights once more on the path ahead.

Giraffes, and their people, have very strong ties to family and friends, especially parent and children.”

Det låter mer som om giraffen skulle kunna vara ett av Maximilans totemdjur. Därmed har han i alla fall tre stycken.

Men jag då...?

Spindel, falk (eller örn eller båda), räv, varg, panter, fenixfågeln och draken, eller var det trollsländan... (jag tänkte först på eldflugor, men det finns inte på totemsidan, firefly, tyvärr inte), eller hm... ? ヽ（´ー｀）

Nej, nu ska jag sluta... Den där uppräkningen får avsluta den här diskussionen, för jag tror att ni är gäspande uttråkade vid det här laget. Protestera om ni tycker annorlunda! (^o^)

Den tysta trenden vänder

Nu har jag kommit igång igen, tack vare min lediga onsdag.

Första raderna gick inget bra alls. Jag blev tvungen att stanna upp för kritikern bara skrek åt mig att de ingenting var att ha.

Ilskan steg upp i mig och jag skrev på min presentationsrad i Windows Live Messenger: “Djävla prestationsångestförlamning!”

Och det var som om själva det uttalandet fick allt att lossna, för precis efter det skrev jag två långa stycken, skrev och skrev och trängde undan varje tanke, varje reflektion, varje undran “är det här något att ha?”.

Till slut skrev jag på utan att tänka något alls. Helt befriad från tankar. Häftigt.

Tyvärr skulle jag iväg under eftermiddagen, visserligen till något väldigt trevligt, fika på stan med en väninna, men då fick jag sätta stopp.

Skulle jag kunna ta upp tråden igen senare i kväll, undrade jag för mig själv.

Efter fika och ICA och middag, och annat vardagsstök, kunde jag äntligen sätta mig igen. Jag hittade rätt och kunde fortsätta att skriva! Wow och yay!

Två sidor har det blivit i dag. Det kanske inte låter mycket, men för mig är det en seger! Nu har jag brutit den tysta trenden!

Ordmätaren började på 33,801.

Nu är den uppe i 35,190 ord.

Seger! \(^o^)/

Kristallkonst

Det blev ingenting skrivet i dag, men jag har ändå kommit en bit tankemässigt. Råden i föregående inlägg har jag beslutat att försöka följa själv, och jag har också insett något annat. Det viktigaste är att få skelettet klart, själva bokstommen. Oavsett hur dåligt jag tycker att det blir så är det viktigast av allt, för hellre ett dåligt resultat än ingenting alls. I alla fall på det här stadiet.

Således ska jag sätta igång att skriva som bara den, och trycka undan den förbaskade kritikern. Kanske är det lättare sagt än gjort, men bara jag lyckas komma tillbaka in i vanan och disciplinen kan jag åstadkomma mycket (skräp); det vet jag sedan tidigare. Jag kan producera, bara jag ger mig den på det. Och allt som kommer ut är inte dåligt.

Därför funderar jag också på att sätta upp en deadline. För att få saker gjorda. Press som inte ger stress, utan kampvilja. Vilja att åstadkomma, och våga se till att få resultat.

Vad vore en vettig deadline, blir då nästa fråga. Dit har jag inte kommit än. Det tål att kluras på. Men återigen: skelettet först. Det rådet har jag läst på åtskilliga ställen, på andra skrivarbloggar till exempel. Nu har jag äntligen insett vikten av det...

Fram med skelettet ur garderoben! Det finns säkert ett skelett där redan. Det är precis som med den andra symboliken: stenen.

Man har en sten som egentligen är den vackraste kristall. Det enda man behöver göra är att hacka loss allt skräp runtikring. Den sagolika kristallen finns där redan, inunder, blänker och glittrar, och bara väntar på att få komma fram i solskenet och lysa klarare än någonsin en sol.

Sju råd till författare som fastnat

1. TRO PÅ DIG SJÄLV. Gör det verkligen, och säg det högt! Så många gånger som det behövs för att verkligen få igång skrivandet. Efter varje ord eller mening som du skriver, om det måste vara så. Men säg det om och om igen tills det blir sanning, och längre ändå. Om inte annat kan det framkalla skrattanfall när du sagt “jag tror på mig själv” för tusende gången.

2. ETT ORD I TAGET. Använd rådet till överdrift, och låt varje ord bli en seger som förtjänar ovationer. Ge dig själv dem, muntligen och genom applåder.

3. VILA I TEXTEN. Dröj kvar i texten utan att kritisera men genom att vara närvarande med alla sinnen. Stressa inte fram något utan låt det ha sin egen takt, vare sig det är snabbare eller långsammare än du är van vid.

4. LURA KRITIKERN/DEN STOPPANDE KRAFTEN GENOM ATT:

• sitta på annan plats, något så enkelt som på en annan plats i hemmet, om du inte vill röra dig utomhus.

• byta från tangentbord till penna eller tvärtom.

• använda annat slags papper, som rutpapper eller färgat papper, och om du vill driva det ännu längre, skriva i andra banor än raka linjer, genom att till exempel skapa geometriska figurer med din text.

• dyka ned i en helt annan del av boken än där du jobbade sist, för att chocka/trigga dig själv.

• intervjua personen, vars perspektiv du har i den bit där du fastnat, och fråga honom/henne vad det beror på. Låt personen stå för svaret och forma det inte själv.

5. SÖK INSPIRATION I ANDRA MEDIER OCH FLÖDESSKRIV TILL DET PÅ DIREKTEN. Se på musikvideo, lyssna till musik, se på film/teveprogram/annat och skriv spontant till det, vad som först kommer upp, men håll dig i din boks universum.

6. LÅTSAS ATT DU ÄR HUVUDPERSONEN, eller vem det nu är som har ordet i just din text för tillfället. Tänk “jag”. Tänk dig där med alla sinnen. Som en ut-ur-kroppen-upplevelse om inte annat – ut ur dig, in i honom/henne. Visualisera som om du mediterade. Sitt som huvudpersonen skulle göra. Som i mitt fall med Maximilian, skulle jag istället för att sitta med benen i kors som jag ofta gör, bräsa med benen istället, och ha självsäkert kroppsspråk.

7. UTFÖR PJÄSER DÄR DU SPELAR ALLA ROLLER. Gör rörelserna, och förställ rösten. Säg replikerna högt – utmärkt sätt om du fastnat mitt i dialogskrivande. Tänk teaterscen, och inte bara i dialogbitarna utan även i den berättande texten. Gestikulera och använd kroppsspråk. Dramatisera. Överdriv gärna.

Tappat bort talangen...?

“Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih!” vill jag skrika.

Det går inget bra alls att skriva i dag. Jag tittar på min fina scen-för-scen-lista och sedan är det stopp. (Och jag fruktar att det är mer som motorstopp mitt ute i Sahara-öknen än något annat.)

Gå till http://www.eniro.se och sök på “tålmodig” så blir den första träffen “Havsdjupens sal”. Förunderligt, men sant.

Jag tittade in på http://www.sitemeter.com i dag och såg efter vilka som kikat in på min sida. Folk gör de underligaste sökningar på http://www.google.se som leder till att min sida hamnar bland de första träffarna. (Ett flertal människor har hamnat på min sida av slump och genast klickat sig iväg igen.) Eller som den här tjommen som sökte på tålmodig.

Jag känner mig allt annat än tålmodig. Men så ska jag också, enligt min sol-måne-kombination, vara sådan att jag lätt ger upp också, om saker och ting inte går som det ska.

Har jag givit upp än? Nej! Men det känns som om det inte är långtifrån...

Det är dock ingen anledning till oro... Jag är alldeles för kär i Maximilian för att släppa honom ifrån mig... och samma sak med Hyun och Imai... Och alla kvinnor kring Maximilian (ja, okej då, Imai är också en poppis kille bland damerna, men Hyun med sin läggning flirtar nog hellre in sig bland herrarna).

Haha, låter som om Maximilian har ett helt harem... Men nej, sådan tur har han inte. De är väl bara en fem stycken...

Och jag känner mig alldeles för flummig i dag. Kan någon ge mig den rätta trollformeln för borttappad talang? ...Eller har jag bara varit en flopp hela tiden? ...Som bara väntat på att krascha?

Hur vänder man sådant här? Humor tycks inte hjälpa... Någon som har ett recept?

Scenmätare som råg i ryggen

Äntligen har jag kommit igång igen! Och det tack vare Samas scenmätare! Jag beslöt att göra en egen, och för att göra det blev jag tvungen att skriva upp vilka scener min bok Tusenskönan egentligen består av. Jag började med att sätta på tidtagaruret. Söndagen skulle ovillkorligen bestå av tre timmars jobbande på boken.

Jag gjorde det enklast möjliga, skrev en lista rakt upp och ned där varje scen beskrivs med en enkel mening (ibland med två meningar). Kanske fuskade jag lite, eftersom jag slog ihop hela första kapitlet som är på 12239 ord eller 17 sidor tätskriven text med följande scenbeskrivning: “2. M konsert, plus konsertfest.”, men det må vara hänt...

Tack vare den för närvarande en sida (eller femtio scener) långa scenbeskrivningslistan kunde jag komma igång igen! Listan fick mig att äntligen börja se hela boken på ett nästan överskådligt vis. Och överskådligheten fick mig att djärvt börja arbeta igen (med visst mått av tröghet). Plötsligt kunde jag börja jobba på scener mitt i boken, som äntligen bröt min över en vecka långa skrivpaus. Äntligen!

Äntligen! Nu har min ordmätare börjat röra sig framåt igen. Och jag höll mitt löfte till mig själv om tre timmars jobbande på boken. Envishet, framför allt.

Nu ska jag bara fortsätta på samma vis. Det är disciplin som gäller. Jag måste bortse från och köra över alla mina tveksamheter, mina tvivel och min tvehågsenhet. Det är bara att tuta och köra!

Sedan hoppas jag att inspirationen kommer som en bonus.

Åtta saker om mig själv i relation till mitt skrivande

Jag har blivit utmanad av Ponnymamman att skriva åtta saker om mig själv. Eftersom det här är en skrivarblogg svarar jag genom att skriva åtta saker om mig själv i relation till mitt skrivande, snarare än något som bara rör mig personligen utanför skrivandet.

Jag utmanar inte någon annan personligen, men vem som än vill får gärna haka på trenden och skriva åtta saker om sig själv i sin blogg, skrivrelaterade eller inte.

Här är mina åtta:

• Jag skrev min allra första “bok” när jag var fyra år gammal. Det var jag som illustrerade och dikterade för min mamma som skrev ned precis vad jag sade. Sagan handlade om pingviner som lekte “gubben i lådan” och kurragömma. Efter vissa dramatiska händelser slutade allting lyckligt och fortsättningen (som aldrig blev skriven) skulle kunna läsas “nästa måndag”.

• Under hela min barndom vek jag A4-sidor dubbelt, häftade samman, och skrev och illustrerade egna små böcker om allt från dinosaurier i yttre rymden till förmänskligade nallar med kärleksbekymmer. Jag har sparat varenda en av dem (förutom en bok som jag skrev hos en väninna och som jag slarvat bort och tyvärr inte har kvar, synd, för jag har minnet av att det blev en ganska bra historia, trots allt, som har stort nostalgivärde om inte annat). Och liksom jag sparade dessa böcker, har jag sparat allt annat jag skrivit på A4-papper och dylik. En nostalgisk skatt att vältra sig i när man har lust.

• Min “skrivarutbildning” består av följande:

  1, låg- mellan-, och högstadium, och naturvetenskapligt gymnasium,

  2, ett år på Tärna folkhögskolas skrivarlinje,

  3, en kortkurs i skrivande i Molkom med en grupp människor jag lärt känna genom en skrivarmailinglista vid namn skriva på yahoogroups,

  4, tre års redaktörsutbildning 1999-2002 med teknisk inriktning på Mälardalens högskola,

  5, medverkande i Science fiction och Fantasy-kongress i Stockholm 2001, där jag fick tillfälle att träffa och lyssna till en av mina favoritförfattare, Robin Hobb,

  6, en helgkurs i skrivande våren 2006 i Västerås via Arospennors förening,

  7, en helgkurs sommaren 2007 i att skriva för barn på Tärna folkhögskola,

  8, från 2001 till nu medlemsskap i diverse skrivarmailinglistor,

  9, medlemsskap i Nafs från föreningens start fram till och med nu (numera rätt inaktivt sådant dock)

  10, medlemskap i Arospennor under några år, fram till och med nu.

• Mitt allra längsta projekt började i slutet på sjunde klass när jag sade till min dåvarande lärare i svenska att jag inte kunde avsluta min novell under den veckan, så kunde jag få lite längre tid på mig. Javisst, blev svaret och jag avslutade historien först i trean på gymnasiet då den blivit mitt specialarbete “Hur skriver man en bok?” och naturligtvis såg helt annorlunda ut.

• Jag gjorde i ett överambitiöst ögonblick en lista, ett namnregister, som jag kallade Det sanna namnregistret, senast uppdaterat 2002, där jag listade alla personer (namngivna människor och djur) jag skrivit om och vilken berättelse de varit med i. Listan omfattar fjorton sidor och 692 namn där det sista namnet på listan är Ödli Stuntödla.

• Som led i mitt skrivintresse uppförde jag vid flertalet tillfällen under hela min barndom små “teaterpjäser”, dramatiserade berättelser, med dockskåp, lego, mjukisdjur och andra dylika leksaker för mina syskon.

• För det mesta skriver jag förstås på svenska, men jag har gjort diverse försök att skriva på andra språk, mest engelska. Den första berättelse jag skrev på engelska under min fritid var “The little boy and a hedgehog”, i fjärde klass. När jag var sjutton år skrev jag min längsta (oavslutade) berättelse på franska, “Cinq jours d'enfer” (Fem dagars helvete), en berättelse som förutom alla felaktigt skrivna verbformer, innehöll historien om hur en journalist vid namn Julien Raquin blir tipsad om ett scoop av brottslingarna själva, och åker dit bokstavligt talat i sitt försök att från den övergivna grannkåken, nummer 666, fotografera hela spektaklet.

• De bakverk som förekommit allra mest i mitt skrivande är biskvier och muffins, av den enkla anledningen att jag själv haft dem som favoritbakverk i perioder.

Själens spegling, själens skimmer, själens sammanflätning

För mig är musik och skrivande alltid sammanflätat.

Andra författare kan ha husgudar bland författare, och visst, jag har mina favoritförfattare och författare som jag beundrar, men lika mycket, om inte mer, beundrar jag mina musikaliska favoriter, människor som genom sin musik ger mig så otroligt mycket, både av sig själva, sitt inre, och sina egna själar (musik som reflekterande av själen), och till mig själv, genom mig själv.

Sådant enormt utlopp för känslor, tankar, kreativitet och inspiration. Människor som skapar, och skapar sådant som är originellt och annorlunda, och långt ifrån mainstream (som jag uppfattar det).

Sådant som jag själv vill skriva, böcker som bara jag kan skriva, där sammansättningen är sådan att ingen annan än jag skulle kunna tänka ut det för att jag är just jag och ingen annan. Individualitet.

Sådant som kanske inte är lättillgängligt, sådant som inte är till för alla. Sådant som kräver lite mer innan man älskar det, kanske rentav motvilja till en början. Eller oförståelse. Kanske ogillande. Men i förlängningen och i det långa loppet är det något som man fäster sig vid, och sedan aldrig kan släppa ifrån sig. Som man kan återkomma till gång efter gång efter gång, och alltid hitta något nytt i, en ny infallsvinkel, en ny ton, ännu en känsla, en annan spegling.

Jag tror att det gäller det mesta, människor, såväl som musik, såväl som böcker. Första intrycket kan ofta vara långtifrån någon som helst sanning, så långtifrån som något kan vara. Tittar man närmare, och låter saker och ting få en andra chans, då har man vunnit något stort, och därigenom något som kan komma att bli alldeles, alldeles, alldeles underbart.

Så därför tänker jag presentera ännu en låt av Gackt, just för att det är en låt som inspirerar och blir en del av mitt skrivande. Dessutom hoppas jag att ni inser hur mångafacetterad Gackt som artist är, att nästan alla kan hitta i alla fall en låt av honom som de gillar.

Jag gillar speciellt sättet som violinen används i låten nedan. Den är liksom nyckeln till hela låtens stämning. Liveversionen är några år gammal, och om ni tittat på någon av de andra videorna jag lagt upp så ser Gackt rätt annorlunda ut mot här. Livekonsertens blonderade Gackt har fått tjäna inspiration för Maximilians utseende, men bara Gackts blonda era, och bara vissa foton. Egentligen har Maximilian ännu vitare hår, lika vitt som elfenben. Jag måste betona att det bara är inspiration från min sida, för jag vet ju att var och en som kommer att läsa boken kommer att skapa sin egen bild av honom, precis som jag någonstans ändå skapar en egen fantasibild utifrån mitt eget huvud.

Varför jag lägger upp både live- och PV-versionen är för att versionerna är såpass annorlunda, och ger olika intryck, där live-versionen är kortare medan PV-versionen är mer nyanserad, har små nyansella skillnader, massor av detaljer, som inte kommer fram i den kortare, mer fartfyllda live-versionen.

Gackt – Mizérable – live version

Gackt – Mizérable – PV